Enligt ett TT-telegram (17/3) ”förstärker” Moderata samlingspartiet sitt krav på att svenskt Nato-medlemskap utreds. Partiordföranden Anna Kinberg Batra anser att Nato-frågan måste ”tas på allvar”. Hon säger att ”en förutsättning för att komma överens [i försvarsförhandlingarna] är att regeringen utreder ett svenskt medlemskap i Nato”.
Kravet är besynnerligt oklart. Vem ska utreda? Ska regeringen verkligen det? Eller är det en parlamentarisk kommitté som ska ta hand om saken? Och vad är det som ska utredas? Är det fördelar och nackdelar med ett svenskt Nato-medlemskap? Det låter inte så. De som reser kravet på utredning har redan bestämt sig i sakfrågan. Vad som ska utredas förefaller att vara hur det bör gå till för att Sverige så smidigt som möjligt ska kunna ansöka om medlemskap och upptas i militäralliansen.
Detta är onekligen att missbruka själva termen utredning. Vad man begär är av allt att döma inte någon förutsättningslös undersökning och analys. Man vill ha en viljeinriktning. Den som slår vakt om den militära alliansfriheten behöver inte någon ”utredning” – den viljeinriktning som finns nedlagd i vår traditionella säkerhetspolitik är mycket tydlig och klar. Med en ”utredning” och en annan viljeinriktning kommer det däremot att uppkomma en betydande osäkerhet om landets linje och orientering.
Så litet osäkerhet som möjligt bör råda i och utanför Sveriges gränser. Sverige har inte minsta anledning att bidra till att spänningen ökar i våra farvatten. Detta är politiskt förnuft. För det behövs varken expertutredningar eller parlamentariska kommittéer. Den långa linjen i svensk utrikes- och säkerhetspolitik har aldrig utretts, det vill säga den har aldrig varit föremål för någon kohandel mellan parter med olika uppfattningar; den har beträtts och funnits lämplig.
Inte ens efter andra världskriget ”utreddes” svensk säkerhets- och utrikespolitik. Däremot fördes förhandlingar på statsledningsnivå om förutsättningarna för ett skandinaviskt försvarsförbund. De torpederades främst genom den norska politiska viljan att ingå i en atlantisk försvarsgemenskap, det som blev Nato. Den svenska neutralitetsviljan rubbades ej. (Vad som faktiskt utreddes efter kriget var inskränkningar i medborgerliga friheter som gjorts i eftergiftspolitikens namn under krigsåren. Ett resultat blev ett förstärkt skydd för det tryckta ordet i svensk grundlag – ett skydd som klåfingriga politiker och ämbetsmän sedan dess har försökt att uppluckra med ojämna mellanrum.)
Utredningskravet har avvisats av den sittande regeringen vid flera tillfällen. Försvars- och utrikesministrarna har därmed lagt en god grund för att den hävdvunna säkerhetspolitiken ligger fast och att Sveriges internationella agerande blir förutsebart. Högeroppositionen kan inte få sabotera nödvändiga överenskommelser om försvarets finansiering och upprustning med ständiga propåer om Nato-utredning! Det är inte ett ansvarsfullt tillvägagångssätt i en för landets försvarsförmåga brydsam situation.