En andra förhoppning gäller klarhet om att den svenska statsskutan genom en fortsatt alliansfri kurs vidhåller ambitionen att bevara Östersjön som ett lågspänningsområde och att bidra till förbindelser grundade på avspänning i stället för avskräckning mellan Ryssland och Västvärlden. En sådan utveckling kräver att Tyskland, Frankrike och EU – inklusive Sverige – fortsätter att med både sanktionstryck och diplomati verka för uppgörelser som gör det möjligt för Ukraina att utvecklas som en självständig demokratisk stat som samverkar med både Ryssland och EU. Det kräver säkert också att Ukraina – liksom EU medlemmarna Sverige, Finland och Österrike – väljer att avstå från militär integration med Nato. Sverige bör inte försvåra en sådan utveckling genom att bli medlem i och ännu närmare än nu samverka med Nato och därmed spä på den öst-västliga polarisering som skett.Det är inte bara sturiga socialdemokrater, vänster och vapenskeptiska idealister som vägrar instämma i den högljudda körsången för anslutning till Nato. Som jag och andra hävdar i nyutkomna ”Sverige, Nato och säkerheten” skulle de försvarspolitiska vinningar som förespråkarna fokuserar på väga långt mindre än de säkerhetspolitiska nackdelar som skulle följa i form av ökade spänningar i Östersjöområdet och av bidrag till polarisering i stället för avspänning mellan Ryssland och väst. Läs artikel
NEJ TILL NATO-MEDLEMSSKAP OCH DCA-AVTAL!
