Alliansfrihet och en utrikespolitik som säkrar trygghet trots minskat försvar är inte längre möjligt. Men vi får inte bli enögda: avspänning, nedrustning och samverkan måste förbli ledord – det skriver Olof Kleberg som läst en ny antologi med röster mot ett Nato-medlem.
Ryssland har annekterat Krim och sänt trupp in i östra Ukraina och därmed rivit upp den europeiska säkerhetsordning som etablerades 1975, för jämnt 40 år sedan, genom Helsingforsavtalet. Incidenterna i vårt närområde ökar.
Inte att undra på att opinionen har förstärkts i Sverige, liksom i Finland, för ett medlemskap i västalliansen Nato. Än så länge utgör dock anhängarna en minoritet.
Skriften Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap (Celanders förlag) borde kunna göra Nato-förespråkarna mycket mer tveksamma. Här argumenterar 15 skribenter och dessutom Finlands avgående utrikesminister Erkki Tuomioja mot ett medlemskap.
En svaghet är att flertalet skribenter är män i 70-80-årsåldern. En större spridning hade varit önskvärd. Några artiklar är rena debattinlägg (till exempel av socialdemokraterna Maj Britt Theorin och Pierre Schori), andra mer analyserande. Framför allt gäller detta bidragen av fyra av Sveriges främsta diplomatveteraner, tunga resonerande bidrag som väger för och emot: Hans Blix, Rolf Ekéus, Mats Bergquist och Sven Hirdman.
De finner att alliansfriheten alltjämt ger oss störst trygghet och minst spänning. Varken EU:s solidaritetsförklaring eller Sveriges egen ensidiga förklaring att inte vara passiv inför hot i vårt närområde tvingar oss till ett militärt ingripande. Skulle vi däremot gå in i Nato binder vi oss vid förpliktigande militära åtaganden.
Nato betraktar numera Ryssland som motståndare – och det omvända gäller än tydligare. I detta läge bör Sverige undvika ett rent militärpolitiskt tänkande utan hålla fast vi ett bredare fredspolitiskt perspektiv, poängterar de, särskilt den liberale nestorn Hans Blix, den mest försvarskritiske av de fyra. Avspänning, nedrustning och samverkan bör alltjämt vara Sveriges kännemärken, anser han.
Man kan urskilja de centrala skälen mot ett svenskt (och finländskt) Natomedlemskap:
• Spänningen i Östersjöområdet skulle öka. Medlemskapet är riktat mot Ryssland, som inte skulle avskräckas utan tvärtom öka sin aktivitet i området; misstroendet skulle växa.
• Sverige skulle direkt bli indraget i en möjlig stormaktskonflikt och utsättas för ryska attacker; som alliansfritt skulle Sverige ha viss möjlighet att skydda sin befolkning
• Ett medlemskap betyder att man godtar Natos kärnvapenpolitik: Sverige måste överge sin tydliga antikärnvapenpolitik
Till detta ska läggas ett underkännande av två argument från vissa Natoanhängare: ett medlemskap innebär inga försvarsbesparingar (Nato kräver höjda anslag) och inget inflytande (Sverige har bättre kontakter med USA genom bilateralt samarbete, påpekar Hirdman).
Mats Bergquist tar därtill upp frågan om folkopinionen. Skulle Sverige och Finland gå in i Nato innebär detta en ”mycket stor geopolitisk förändring”, för Sverige ett övergivande av 200 års alliansfrihet. Detta måste genomföras i ”någorlunda inrikespolitiskt samförstånd”. Troligen behövs folkomröstningar, i vart fall i Sverige, vilket skulle förstärka oenigheten. En knapp majoritet skulle inte ge Sverige en stark ställning i Nato.
Denna antologi innehåller också mycket annat av värde. Viktig är den genomgång av Sveriges hållning till väst under kalla kriget som Rolf Ekéus gör. Han tar effektivt död på de populära påståendena att Sverige skulle ha fört ett dubbelspel, formellt alliansfritt men reellt knutet till väst.
Sverige gjorde ingen hemlighet av att vi hörde till den demokratiska sfären – och det insåg Sovjet. Men en svensk alliansfrihet var för Sovjet att föredra framför ett Nato-medlemskap.
Ekéus understryker, på grundval av en egen statlig utredning, att Sverige hade ett mycket nära samarbete med USA (inte Nato) kring teknologi och underrättelser. I första fallet gällde det import för främst flygvapnet, i det andra export av avlyssning på Sovjet. Däremot finns inga belägg för att Sverige skulle ha gjort operativa förberedelser för att samverka med väst i fall av krig. Detta är en avgörande faktor när det gäller trovärdigheten i alliansfriheten, understryker Ekéus.
Alla dessa fyra tunga skribenter menar däremot att fortsatt samverkan med Nato är önskvärd. Hirdman sätter dock ett frågetecken vid det värdlandsavtal som regeringen Reinfeldt utan riksdagsdebatt ingick med Nato strax före valet 2014. Alla är också eniga om att Sveriges försvar måste stärkas väsentligt, Hirdman nämner en höjning till 1,5 procent av BNP mot nu 1,1. Möjligen kan det behövas ännu mer.
Många, även jag själv, har länge levt i föreställningen att vi kan förbli alliansfria och att utrikespolitiken ger oss en trygghet trots minskat försvar. Detta är inte längre möjligt. EU har krympt vår utrikespolitiska handlingsfrihet. Och en allt oroligare omvärld, särskilt Rysslands nya nationalism, tvingar oss att återgå till ett starkare militärt försvar. Men det räcker inte.
Vi får inte bli enögda. Avspänning, nedrustning, samverkan ska vara ledord, som Hans Blix förordar. Vid sidan om ett militärt försvar måste Sverige anstränga sig mer för att stärka den mänskliga säkerheten, tryggandet av individers levnadsvillkor.
Ett lovande tecken är att det just nu har bildats ett nätmagasin, Mänsklig säkerhet (http://manskligsakerhet.se), med ett 50-tal kvalificerade säkerhets- och fredspolitiska skribenter. Det leds av den säkerhetspolitiske forskaren Robert Egnell. Säkerhet för människor innebär inte bara militära lösningar eller ens förtroendeskapande åtgärder – alltmer viktiga är problem som klimat, pandemier och våldsam extremism. Ett sådant brett perspektiv behövs, inriktat på människors överlevnad.
OLOF KLEBERG