Utöver nya hot från en ofta hemodlad terrorism har vi fått ett potentiellt kärnvapenhot som vi inte sett sen kalla krigets slut. Den ständiga konfrontationslinjen med Ryssland är en återvändsgränd och innebär risker för misstag med oöverskådliga konsekvenser. Det behövs en ny säkerhetskonferens för Europa i likhet med Berlin- eller Wienkongressen. […]
En unison stämma i USA, Västeuropa och Sverige talar om ryska aggressioner. Allt som försämrat relationerna beror på Ryssland. Som stöd för denna tes åberopas i ungefärlig ordning: Georgienkrisen med Sydossetien, kriget i Syrien, Ukrainakrisen och annekteringen av Krim, rysk påverkan på valet i USA, samt Skripalaffären och mord på journalister. För de tre senare saknas bevis. Det påstås att Ryssland och Putin endast förstår maktspråk och att man måste hålla tuffare linje och utöka sanktionerna. Att ifrågasätta denna tes leder ofta till beskyllningar om att vara Ryssland-apologet eller liknande. I Ryssland är synen givetvis en annan. Här är det Nato som genom ständig expansion trots upprepade löften om motsatsen visat sig opålitligt och aggressivt. Invasion och bombning av Irak och Libyen och stödet till antiryska strömningar i Ukraina ses som exempel. Extra hotfullt blev det när man på Nato-mötet i Bukarest i april 2008 talades om framtida medlemskap för Ukraina och Georgien. Läs artikel