”Vatten är ett farligt gift, vilket omger Visby stift”, skaldade en gång Falstaff fakir, en skämtare från Lund. Och han hade naturligtvis rätt. På den grunda Östersjön kan det gå höga vågor, och genom århundradena har det på detta innanhav förekommit verksamhet av kapare, pirater, sjörövare och även spritsmugglare som har haft gift med sig i lasten. Och även här har ordet last en dubbel betydelse – inte minst i motboksårens Sverige och förbudstidens Finland. Handel måste inte alltid vara en fridsam eller helt ofarlig syssla.
Det vet fiskaren och sjömannen, men det vet också bonden som seglade med sina varor från den ena stranden till den andra. Fridsam var inte heller flyktingtrafiken, exempelvis i andra världskrigets slutskede. Många av den tidens båtflyktingar omkom på öppet hav, undan den segerrika sovjetarmén.
Det var både civila och soldater som anlände den vägen – många tog i land på Gotland, för att sedan hamna på det svenska fastlandet. En del internerades i läger och blev utvisade, de som hade kommit hit i uniform – och det var inte bara balter utan även andra som hade slagits i den tyska armén på det här krigsavsnittet. Min farbror gjorde sin beredskap på Gotland och i ett interneringsläger i Havdhem blev han bekant med en ung man från Bessarabien, dagens Moldavien, Theodor Baban, som skrev brev till honom på hjälplig tyska, som hade kämpat i ett underrättelseförband för tyskarna på östfronten och som sedan bara försvann.
De flesta civila flyktingarna från Baltikum blev emellertid kvar här i landet. Man har sagt 40 000 ester, 4 000 letter, 400 litauer.
Sedan kom ett kallt krig, det vill säga ett krig som utkämpades utan vapeninsatser. Hur många återvände, i andra riktningen, när det kriget var över? Det vet jag inte. I den stad där jag växte upp fanns det en hel del jämnåriga med baltiskt ursprung, och kvinnan som ägde vårt hus hade ett estniskt efternamn. Jag funderade inte då på att hon måste ha kommit från en före detta svensk Östersjöprovins. Det fanns många andra nationaliteter i vår stad: finska fabriksarbetare naturligtvis, men också judar som hade räddats undan nazisternas folkmord och en farbror med persianmössa som kom från Ryssland. De flesta hade tagit vägen över Östersjön.
Det fanns både vardaglighet och mystik i allt det här. När jag började gymnasiet i mitten av sextitalet, bestämde jag mig för att jag skulle lära mig ryska. På min skola hade vi en historielärare, Viktor Aman, själv est, som skrev en tjock bok om estlandssvenskarna, på öarna i Östersjön: Ösel, Dagö, Ormsö, Runö. Sedan början av 80-talet har jag vistats kontinuerligt i Finland och försökt närma mig också det språket, med varierande framgång – jag kan i alla fall säga ”Minä en ymmerä”, jag förstår inte, när någon tilltalar mig på finska. Sensommaren 1994 for jag och mina barn till Tallinn för att uppleva denna gamla medeltida tyska stad, en pendang till Visby, som genom seklerna stått under först danskt, sedan svenskt, sedan ryskt herravälde, och två veckor senare gick den båt vi då färdades med, Estonia, till grunden vid Finska vikens utlopp. Den hade, sas det, varit en livlina under de år som Östersjön hade utgjort en vallgrav – mellan Öst och Väst – i vår del av världen. Nu blev Östersjön, ett farligt vatten, en grav för drygt åttahundrafemtio människor, de flesta svenskar.
Förbindelserna över Östersjön är otaliga, oräkneliga genom historien. Det är också skeppsvraken – Estonia är långt ifrån det enda, krigsskeppen inkluderade, de flesta obärgade. Böndernas skutor tog gärna vägen över Stockholms skärgård, Ålandsöarna, Åbo skärgård för att inte utsätta sig för onödiga risker. Även i andra riktningen gick det trafik. Finnar la till i Stockholms hamn för att saluföra sina produkter – varor från fisket, jakten och jordbruket – i vart fall efter 1766, när det så kallade Bottniska handelstvånget avskaffades. De finska järnbruken i Nyland tog sin malm från gruvorna på Utö i Stockholms södra skärgård till exempel, eftersom Finland i stort sett saknade råvaran.
När började allt det här som skulle bli en Östersjögemenskap, Mare Balticum? Jag vet inte riktigt. Jag brukar ta en utgångspunkt i det första svenska korståget österut, som ska ha ägt rum i slutet av 1150-talet. Man kan gå till ett gravkor i Uppsala domkyrka. Där finns några väggmålningar som visar en överfärd i båtar från en strand till en annan. I den ena båten sitter en sveakung, Erik, med sina soldater. I den andra båten färdas en biskop Henrik, kallad hit från England, med präster och munkar. De ska tillsammans döpa hedningarna i nuvarande sydvästra Finland. Det blir rätt mycket blodsutgjutelse. Erik återvänder, till Uppsala, för att strax mördas av en dansk där och blir martyr och Sveriges skyddshelgon, Sankt Erik. Biskop Henrik stannar kvar och knivdödas av bonden Lalli, enligt legenden, och blir Finlands skyddshelgon, också han martyr.
Det är klart att det har varit förbindelser över Östersjön långt tidigare. Utgrävningar i de forntida städerna Birka och Sigtuna visar, genom fynd av mynt, att vikingatidens Sverige – som givetvis inte fanns som en stat – har haft förbindelser österut, ända ner till Konstantinopel, Miklagård, det fick vi lära oss i skolan, och även till andra delar av det gamla romerska riket. Svenskar grundade den första ryska härskardynastin, den Rurikska. Östersjön var inte en utkant, den var en del av ett blodomlopp. Och även efter Sankt Eriks korståg gick det väpnad trafik över Bottenhavet mot nuvarande Finland – Birger Jarl gick mot Tavastland (i närheten av nuvarande Tammerfors), Torkel Knutsson mot Karelen (med nuvarande Viborg som centralort). Det var den tidens humanitära interventioner, allt för en god saks skull.
Östersjön har ibland kallats ”Nordens Medelhav”. Det ligger mellan olika kulturer – politiska och religiösa. Här har funnits livegenskap, i Baltikum till exempel, och bondefrihet, i Finland och Sverige. Ryssland har för det mesta styrts enväldigt, som ett självhärskardöme, medan Polen ofta var en adelsrepublik. Lutherskt, katolskt, ortodoxt har tävlat om inflytandet. Handeln har bara sällan varit helt fri – Danmark kontrollerade länge utloppet genom Öresund, på medeltiden hade den tyska Hansan ett fast grepp om handelsvägarna. Visby, Riga, Tartu (eller Dorpat), Tallinn, Stettin, Königsberg (numera Kaliningrad) var alla hansestäder. Alla de här städerna var i grunden tyska, de styrde sig själva, med medeltida rådsförfattningar. Den största av dem alla var Danzig, i nuvarande Polen. Tyska var lingua franca, det sammanhållande språket, i Östersjöområdet, Ostseeraum. I slutet av medeltiden kunde hälften av rådmännen i Stockholm vara tyskar.
I begynnelsen av det här året ägnade jag mig åt att översätta en samling berättelser av en numera bortglömd tyskspråkig författare, Werner Bergengruen. Han föddes i Riga 1892, ännu en huvudsakligen tysk stad i det ryska imperiet – och tysk var den naturligtvis också när den på 1600-talet ingick i det svenska stormaktsväldet. Bergengruens fader, en societetsläkare, hade svenska rötter – namnet var ursprungligen Berggren. Boken jag översatte heter Der Tod von Reval – Döden i Reval, det tyska namnet på Tallinn (som ordrätt betyder ”Den danska borgen”). Där finns många förbindelser över vattnet – till Sverige och Finland. Den första historien tar sin början år 1700, med slaget vid Narva, när en svensk armé under Karl den tolfte besegrar en rysk här som har belägrat staden under en längre tid. Tsar Peter den stores befälhavare, en oduglig hertig från Mellaneuropa, tas till fånga av svenskarna och förs till Reval där han lever sina sista dagar i sus och dus, skuldsatt upp över öronen. Handelsmannen Schneider, huvudperson i en annan av berättelserna, gifter sig med en advokatdotter från Stockholm. När Werner Bergengruen år 1962 kom på författarturné till Sverige, sade han i en radiointervju att han kände sig lika hemma i Stockholm som i sin egen födelsestad, Riga. En svensk författare som han särskilt nämnde var Selma Lagerlöf.
Sådana här korrespondenser – eller en sådan här närhet – finns det naturligtvis massor av historiska exempel på. De har försvårats eller ställts in på grund av krig och ofärd. Olika makter har slagits om hegemonin över Östersjön. Först var det tyska ordensriddare, sedan danskar, därefter svenskar – från början av 1700-talet och närmare ett par hundra år framåt var det Ryssland som dominerade. Då började Tyskland bygga upp en krigsflotta i Östersjön, och strax därpå bröt det stora kriget ut, 1914.
Nu blev ju Östersjön aldrig någon central krigsskådeplats under 1900-talet, även om många tog skada och dog av krigshändelserna och krigsförbrytelserna. Den stora judiska närvaron i städer som Vilnius och Kaunas nästan utplånades under det sista stora europeiska kriget. Sverige är det enda Östersjöland som lyckades hålla sig utanför båda världskrigen. Det var inte bara tur. Före 1914 fanns det de i vårt land som ville att vi skulle sluta upp på Tysklands sida, 1939 ville inflytelserika militärer att vi skulle strida tillsammans med Finland – båda gångerna mot Ryssland. Också idag finns det en krigsaktivism i vårt land – men helt klart på en lägre nivå. Det svenska folket vill fred, inte krig.
Idag får man till exempel höra att vi måste inskrida i Baltikum militärt, om det händer någonting där – det sägs vara innebörden i den ensidigt utfärdade så kallade solidaritetsförklaringen från 2009. Idag finns det svenska politiker som vill att vi ska bryta mot internationell rätt och stoppa bygget av den andra ryska gasledningen genom Östersjön ned till den europeiska kontinenten. Regering och opposition säger båda att säkerhetsläget i Östersjöområdet har skärpts, och man kan få intrycket att en del opinionsbildare tycks vara rätt belåtna med att det är så.
Jag är inte övertygad. Säkerhetsläget var väsentligt svårare under kalla kriget. Idag är det många svenskar som åker österut. Det var det rätt få som gjorde då. Ett stort antal svenska företag har etablerat sig där. En betydande del av den lettiska ekonomin befinner sig i svenska händer. Det finns till och med en svensk handelshögskola i Riga. Inte så få ester lär sig idag svenska, och intresset sägs vara särskilt stort bland ryskspråkiga ester. Det akademiska intresset för Östersjön är stort, och det gäller inte bara havsforskning utan också samhällsvetenskaplig forskning. År 2008 grundade jag själv en internationell kvartalstidskrift med rätt stor spridning, Baltic Worlds, utgiven på Södertörns högskola. Gustav II Adolf står numera staty i Tartu, där Sverige 1632, samma år som kungen stupade, fick sitt andra universitet, efter Uppsala.
Jag tycker att vi ska fortsätta att åka österut, knyta kontakter där. Det är det bästa sättet att trygga fredliga förhållanden i vår del av världen. Nynäshamn har sedan 1989 en vänort i lettiska Liepaja, Libau på tyska, en gammal fiskarby som blev ett handelscentrum och på 1890-talet en rysk örlogsbas – den stad för övrigt som det sovjetiska fartyget Beloostrov angjorde i slutet av januari 1945, när det hade tagit med sig de sista kvarvarande internerade baltflyktingarna från utskeppningshamnen i Trelleborg. På den transporten befann sig förmodligen också min farbrors brevvän, Theodor Baban.
Användbar litteratur:
Werner Bergengruen, Döden i Reval. Kuirösa berättelser från en gammal stad. Stockholm: Dialogos (januari 2017)
Lars Ericson Wolke, Kapare och pirat i Nordeuropa under 800 år, cirka 1050–1856. Lund: Historiska Media 2014.
Nils Erik Forsgård, Maktbalans och stormaktskrig 1722–1814. Krigen kring Östersjön del 5. Helsingfors: Schildts 2008.
Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson, Nordens Medelhav. Östersjöområdet som historia, myt och projekt. Stockholm: Natur och Kultur 2002.
Hartmut Pauldrach, Tyska soldater på Gotland 1945. Dokumentation av ett interneringsläger och dess invånare. Visby 2004. Arkiv på Gotland 2.
Anmärkning. – Texten baseras på ett anförande som hölls den 24 september under en temadag om Östersjön, arrangerad av Tankesmedjan i Nynäshamn.
För alliansfriheten.se.