Det är något som inte stämmer.
I en debattartikel förespråkar två företrädare för Kristdemokraterna, Mikael Oscarsson och Lars Adaktusson, ett ”svenskt närmande till Nato” (”Sverige behöver närma sig Nato”. Hemmets Vän 6 augusti. Bakgrunden sägs vara att ”kalla kriget har återuppstått” och att på senare år ”spänningen runt Östersjön tilltagit”.
Men i Dagens Nyheter på nyhetsplats säger Natos befälhavare i Europa, general Philip Breedlove, att ”[j]ust nu har vi [Nato] ett utmärkt samarbete med Sverige” – vad som närmast står på dagordningen är ”hur Sverige ska bli mer involverat i planeringen av samövningar […] som partners kan vi dra stor nytta och lära av varandra” (”Sveriges samarbete med Nato är utmärkt”. DN 7/8).
Att spänningen i Östersjöområdet ständigt ökar har gjorts till ett omkväde i den inhemska säkerhetspolitiska liturgin. Men hur stämmer det med uppgiften att Nato, enligt brittiska dagstidningen The Guardian, har beslutat att dra ned sin flygpatrullering över Östersjön och att antalet fall då Nato-flyg har mött ryskt flyg i detta område har minskat under innevarande år? (Se länkning på www.alliansfriheten.se ) Har månne den ständigt påtalade ”spänningsökningen” blivit en självuppfyllande profetia, en faktoid, så att själva orerandet om spänning ökar om inte den faktiska spänningen så i vart fall den mentala osäkerheten? Det vill säga: opinionen manipuleras. Och kanske rör det sig också om en viss grad av politisk självmanipulation.
Så kan man läsa en annan debattartikel, av två socialdemokrater, Kenneth G. Forslund och Åsa Lindestam (”S-politiker: Närmandet till Nato pågår inte i smyg”. Svenska Dagbladet 7/8; denna Brännpunktsartikel är endast nätpublicerad. De skriver att ”Sverige har valt en samarbetslinje i förhållande till andra länder” och att ”Nato [är] den organisation som sätter den internationella standarden för praktisk försvarssamverkan”. Sverige isolerar sig ej, sammanfattar de.
Nej, Nato-närmandet är inte någon hemlighet – i pressen framställs det som en närmast oundviklig process. Militär-tekniskt innebär det en anslutning till en så kallad interoperabilitet enligt full Nato-modell. Det liggande förslaget till ”värdlandsavtal” mellan Sverige och Nato innebär en uttrycklig anpassning till Natos intresse av framskjutna positioner gentemot Ryssland, betraktat som en fiendemakt. Men frågan som egentligen aldrig besvaras är om Ryssland därmed också blir Sveriges fiende, Sverige Rysslands.
Ingen – allra minst en alliansfri stat – kan givetvis vara mot samarbeten med andra länder: kommersiella, kulturella, politiska, militära. Den drar sig inte undan. Men sådana samarbeten bör inte vara exkluderande. En liten stat i en otrygg värld måste i princip vara beredd att samarbeta med alla och envar, också med djävulen själv, om det gäller att så långt möjligt undgå stridshandlingar och värna nationellt oberoende. Sådan var Sveriges politik under andra världskriget, en politik av periodvis långtgående eftergifter åt olika håll. Och det betyder inte passivitet! Det kan betyda eftergifter, också mot opinionen. Under finska vinterkriget behöll Sverige sin neutrala position men försåg ändå broderfolket med ekonomiska krediter, tillät värvning av frivilliga samt vapenleveranser till den finska krigsmakten, till den grad, skrev historikern och diplomaten Krister Wahlbäck i sin sista bok, att Sveriges regering ”tog betydande risker när så pass stora delar av den bästa materielen i de svenska förråden sändes österut”. Och detta utan någon i förväg given ”solidaritetsdeklaration”! (Se Tapani Suominen, ”Sveriges hjälp var betydande under vinterkriget”. Hufvudstadsbladet 3/1 2013.) Bara litet drygt en månad efter vinterkrigets avslutande invaderades Norge och Danmark av Tyskland, dåvarande allianspartner till Finlands krigsmotståndare. Vad hade Sverige då haft att sätta emot med sina tömda förråd…? (I detta perspektiv måste man se permittenttrafik och malmleveranser – och ingalunda som en uppslutning kring de tyska krigsmålen.)
Samarbete får inte förväxlas med partitagande. Ett alliansfritt Sverige, med sina stolta neutralitetstraditioner, har ingen anledning, och inte minsta skyldighet, att välja sida i en stormaktskonflikt. Själva definitionen av alliansfrihet omöjliggör detta. Vilket inte innebär att vi inte kan lämna bistånd – vilket vi gjorde i fallet i Finland 1939–40 – ehuru utan några i förväg avgivna förpliktelser. Tyvärr finns numera en vilja inom det politiskt-militära etablissemanget att underminera denna grundval för vår säkerhetspolitik. Säkerhetspolitisk trovärdighet kräver emellertid, som överste Per Blomquist har påpekat (”Att öka spänningen är oklokt”; länkat till denna sajt 5/8), att ”Sverige måste överge sitt ensidiga synsätt – fienden kommer österifrån”. En förnuftig ”samarbetslinje” måste tvärtom ta sikte på alla som befinner sig i landets säkerhetspolitiska närmiljö, också Ryssland. Annars blir det ingen samarbetslinje utan en konfrontationslinje.