Söker man på nätet efter slagordet ”fredlig samlevnad”, får man som första post följande:
”Att leva tillsammans i fred handlar om att acceptera skillnader och att ha förmågan att lyssna, erkänna, respektera och uppskatta andra samt leva på ett fredligt sätt. Den 16:e maj förklarade FN:s generalförsamling som den Internationella dagen för fredlig samlevnad som ett medel för att regelbundet mobilisera det internationella samfundets ansträngningar. Dagen syftar till att upprätthålla önskan om att leva och agera tillsammans, förenade i mångfald, att bygga en hållbar värld av fred, solidaritet och harmoni.”
Det är Förenta nationernas regionala informationskontor för Västeuropa som har lagt ut denna information. En avrundande formulering lyder:
”Dagen uppmanar länderna att ytterligare främja fred och hållbar utveckling genom att uppmuntra förståelse och medkänsla bland individer.”
Visserligen finns det numera ett otal FN-sanktionerade ”internationella dagar” att välja på, och visserligen är termen fredlig samlevnad närmast förknippad med kalla kriget och den nödtvungna samexistensen mellan länder med skilda politiska, sociala och ekonomiska system, från början lanserad av företrädare för sovjetstaten, som alltid befann sig i underläge under systemkonflikten och som sedan länge har upphört att existera (systemkonflikten också). Men är detta fullgoda skäl till att bruket har upphört?
När kalla kriget gick mot sitt slut, lanserade den siste sovjetledaren parollen om ett ”gemensamt europeiskt hus”. Visserligen hade även Adolf Hitler på sin tid tagit det slagordet i sin mun, men då handlade det om militär erövring och ett Neuropa under tyskt herravälde. Michail Gorbatjov åsyftade däremot integrering av krisdrabbade, reformbehövande byråkratsocialistiska samhällen i en gemenskap som hade varit nog så skakig och diagnosticerats lida av ”eurosclerosis”.
Nuförtiden talas det inte om ”eurosclerosis”, även om det europeiska projektet sedan dess och fortlöpande har skakats av den ena krisen efter den andra och presterat ekonomiskt sämre än flera andra utvecklingsblock, och något ”europeiskt hus” är det heller inte fråga om, när staters nationella intressen och politiska liv hela tiden kommer i konflikt med varandra och när vissa stater, som en gång bjöds in, är på vippen att avhysas från fastigheten.
Det senare är naturligtvis att beklaga, inte minst om man tar på allvar retoriken om ”Europa” som ett fredsprojekt.
Nato har för närvarande en generalsekreterare från ett land som av olika anledningar – och efter resultat från två folkomröstningar – har valt att stå utanför detta projekt. I sin politiska ungdom stod han bakom kravet ”Norge ut av Nato”. Idag förespråkar landets förutvarande statsminister Jens Stoltenberg, att denna militärallians ska ”globaliseras”. Det betyder programmatiskt, att den inte längre enbart ska försvara det den har utan också angripa/tillgripa det den vill ha. Och det är, naturligtvis, ”den gula faran” som är på tapeten. Kina är rikt på människor och på resurser. Teknologiskt och vetenskapligt är det hett.
När nu alltfler bedömare uppfattar Ryssland som en svag spelare, utsatt för en västlig sanktionsregim och interna konvulsioner, blir Kina för Väst den naturliga huvudkonkurrenten, med ”världens näst största militärbudget”, som Stoltenberg uttrycker det. Kina finns idag överallt, därför måste Nato finnas överallt. Sådan är logiken. (Natos huvudmakt finns redan överallt.) Och Kina anses vara virulent. I följarlandet Sverige förbereds nu lagar som ska förhindra kinesiska direktinvesteringar i ”skyddsvärd verksamhet”, ett tänjbart begrepp ; här råder ingen politisk oenighet mellan partier som överlag accepterar marknadsekonomin som ett överordnat samhälleligt rättesnöre.
Detta bringar oss tillbaka till frågorna om det gemensamma och om fredlig samlevnad. Skulle inte också dessa ideologiska markörer behöva framhävas tydligare i vår värld, i vår tid (som ibland kallas det ”nya kalla krigets”)? De inrymmer ingen idealism (till skillnad från allehanda – otillåtna – program för regimförändring). De står i god harmoni med folkrätten. Någon reell systemkonflikt är förvisso svår att uppdaga; måste man därför uppfinna nya konflikter? Praktiserade ger de människor möjlighet att skapa sin egen framtid och en ”hållbar utveckling” genom egna initiativ, inte importerade eller pådyvlade modeller.