Försvaret är ett särintresse, sade före detta statsminister Fredrik Reinfeldt (M) i januari 2013. Han synes ha menat att försvaret endast var av intresse för anställda inom försvaret. Det uttalandet av Reinfeldt har han fått äta upp. Den mest välskrivna kritiken kommer från professorn och tidigare rektorn för Uppsala universitets Stig Strömholm, som i sin senaste bok, Resonerande katalog (Atlantis, 2014) skriver följande på sidan 138: ” Att alla kostade på försvaret en dos politisk retorik var en hövlighetsbetygelse som tydde på att man inte var helt säker i sin likgiltighet, men det var en mager tröst. Dock hade ingen ännu understått sig att beteckna den en av statens båda främsta uppgifter som ett ’särintresse’.”
I boken Försvaret främst, en antologi om hur Sverige kan och bör försvara sig, (Celanders, 2015) skriver bland andra Carl Björeman, som Strömholm omtalar på sidan 131:”Fast förankrad i minnet från värnpliktstiden är dåvarande löjtnanten Carl Björeman. Han var ’långvägare’ som det hette, okuvligt energisk och kunskapstörstande, den ende som jag sett läsa Iliaden i tältet under en fälttjänstövning. Jag skulle många år senare återse honom som generallöjtnant och befälhavare för södra militärområdet i Kristianstad, och jag skulle med uppskattning läsa honom som en av Sveriges inte alltför talrika rakryggade militärpolitiska debattörer.” I ett inlägg på denna sajt den 28 december 2015, ”Folkförsvarstanken har många vänner”, lyftes fram den protest som levererades av bland andra Stig Strömholm för nu fem och ett halvt år sedan, då värnplikten kom att skrotas.En sådan väns memoarbok bör här få den plats den förtjänar, och inte det ljumma mottagandet den fick av Ingrid Elam i SvD.