Även högt bildade personer kan se tillbaka med självkritisk förargelse på sin hybrisartade eu(ro)fori under åren efter kalla krigets slut. Nu skulle allt återgå till det normala i den realsocialistiska delen av Europa, visserligen inte utan starka doser av ekonomisk chockterapi. Istället för byråkrati: politik. Istället för letargi: marknadsekonomi. ”Kommunismen” var en parentes.
Östatssocialismen kunde – som flera tolererade dissidenter, till exempel den ungerske ekonomhistorikern György Ránki, argumenterade före systemskiftet – ses inte som ett brott utan som en förlängning av vissa fundamentala drag i dessa samhällen under 1900-talets första hälft: frånvaron av parlamentariska traditioner, misstänksamhet mot västlig liberalism och frihandel, vanan vid auktoritärt ledarskap och dominansen av magnater, vad som idag kallas oligarker. I det gamla Östeuropa, inklusive Ryssland, satt livegenskapen i längre än i Väst. I ett land som Sverige slog den aldrig rot.
Klyvnaden mellan Öst och Väst var med andra ord djupare och mera långvarig än den metaforiska existensen av järnridån låter antyda. Social och ekonomisk modernisering kom senare till Öst (och kanske framförallt till Sydost) än till Väst. Inga östligt belägna stater skaffade sig kolonialvälden. Några hamnade under sultanens domvärjo (han kunde av folk i Nordafrika och Mellanöstern ses som en imperialist av värsta slag), andra under tsarens. Allt detta skapade särpräglade kulturer och mentaliteter, där den ortodoxa formen av kristendom och den muslimska läran intog en mycket starkare ställning där än i Väst. Protestantisk fromhet var inte att räkna med som en väsentlig kraft förutom i ”DDR-Tyskland” och mindre länder som Estland och Lettland. Villkoren för judar var annorlunda, sämre i Öst än i Väst.
Dessa sega strukturer bortsåg man mer än villigt från när Europa ”återförenades” genom sovjetimperiets successiva kollapser och den snabba importen av tankegods från samhällen och kulturer med lång erfarenhet av rättsstat och parlamentarisk representation. Det kapitalistiska konsumtionsöverflödet skulle genast bevisa sin överlägsenhet. Att många människor i de berörda länderna blev fattigare kunde ses som ett övergående fenomen. Allt framsteg har ett pris.
Hur mycket var det som tydde på att alla ville ha det som i Väst? Det fanns en längtan efter normalitet. Ja. Men var den över lag av västerländskt slag? Människor hade slagit in på sina egna vägar i det förflutna. Kunde man inte tänka sig, att de skulle göra det också i framtiden? Vad hindrade dem? EU- och Nato-medlemskap blev sätt att binda upp dem. Dit kom då dessa stater, i flertalet fall, utan fullmogna demokratiska institutioner och utan några kollektiva minnen av sådana. Det skulle inledas ett demokratibyggande, innan nationsbyggandet var en avslutad – i vissa fall ens påbörjad – process. En tokig tågordning.
Här uppstod från första stund obalanser i systemen, det säkerhetspolitiska såväl som det fredspolitiska. I själva verket ledde Europas ”återförening” till krig, inte till avspänning, och till allt svårare inre spänningar inom den nygamla demokratiska familjen. Särskilt svårartat blev det, när utomeuropeisk demokratiexport gjordes till regeringspolitik i flera tongivande länder. Det nya Europa visade sig inledningsvis mera krigiskt än det gamla. Även den ”humanitära småstaten” Sverige ville vara med på ett hörn – i Afghanistan, i Libyen. Vi bidrog till att förstöra nationer. Officeren Lars Wiklund har nyligen i en statsvetenskaplig doktorsavhandling, Don’t Mention the War, blottlägger med stor detaljrikedom, hur det svenska Afghanistanäventyret såldes in och sedan cementerades på helt igenom falska boliner, alltså utstuderad osannfärdighet. Någon inhemsk opposition mot den förda krigspolitiken förekom praktiskt taget inte. Kriget slet sönder ett land – i humanitetens namn. Inramningen var genommanipulerad.
Nu står både Atlantpakt (allt mindre nordatlantisk) och Europaunion splittrade, rentav sargade av misstag, som begåtts efter kalla krigets slut. Idealism tilläts ta befälet, realism förhånades. Mellan viktiga internationella spelare bedrivs idag handelskrig. Sverige deltar i sanktionsregimer, som i all huvudsak saknar folkrättslig grund. Missnöje sprider sig bland folk, som anser sig igen ha kommit på efterkälken. Nationalism av mer eller mindre godartat slag vinner terräng. Migrationspolitiken är en europeisk knäckfråga, problemen med massinvandring i grunden självförvållade.
Och åter ställs ett Öst mot ett Väst på den europeiska kontinenten. Gränserna är inte alldeles olika dem som rådde under kalla kriget eller före första världskriget. Vad som saknas idag är en bred och vaken fredsopinion i de flesta berörda länder. Det går inte att bygga en säkrare värld bara på allianser och avskräckning. Angrepp är sällan bästa försvar, om det sedan är mot grannen eller mot en avlägsen nation, som vi känner mycket litet till om.
- Refererad avhandling:
Lars Wikman, Don’t Mention the War. The forging of a domestic foreign policy consensus on the entry, expansion and exit of Swedish military contributions to Afghanistan. 324 sidor. Uppsala 2021. Acta Universitatis Upsaliensis. Skrifter utgivna av Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala. 215. – Läsningen börjar lämpligen efter 100 metodtunga sidor. Avhandlingen borde ha skrivits på svenska