Regeringen har gett direktiv till översyn av bestämmelser som Försvarets radioanstalt (FRA) tillämpar vid myndighetens internationella samarbete inom försvarsunderrättelse- och utvecklingsverksamheten. Syftet med uppdraget är enligt direktivet att säkerställa att FRA kan bedriva ett internationellt samarbete på ett effektivt och ändamålsenligt sätt, och med tillbörlig hänsyn till enskildas personliga integritet.
När det är fråga om att lämna personuppgifter till ett annat land eller en internationell organisation finns redan bestämmelser om det. Uppgifter får föras över till andra länder eller mellanfolkliga organisationer endast om sekretess inte hindrar det och det är nödvändigt för att FRA ska kunna fullgöra sina uppgifter inom ramen för det internationella försvarsunderrättelse- och säkerhetssamarbetet, står det i direktiven.
Varje land väljer samarbeten med andra utifrån sitt eget nationella intresse – det är nödvändigt och inget att moralisera över. Sverige deltar i olika internationella samarbeten. Det är också väl känt att efter andra världskriget svensk underrättelsetjänst har utbytt uppgifter främst med västsidan.
Eftersom Sverige sedan mer än 20 år har deltagit i militära operationer under USA:s och Natos ledning, har utbytet med all sannolikhet utökats betydligt.
Insynen i de svenska militära insatserna har varit minimal, med sekretessbeläggning av nästan alla rapporter. ”Hänsyn till samarbete med främmande makt” är standardmotiveringen för att åberopa sekretess. Riksdagens ledamöter, som hade att besluta om insatserna, var tvungna att formellt begära att få rapportering om deltagandet i krigen, främst det i Afghanistan.
En utfrågning om Sverige i kriget i Afghanistan ägde rum 2009 i riksdagen. En tidigare chef för insatsen beskrev FRA:s verksamhet:
”Vi samarbetar med FRA för att kunna hålla ordning på dem som är emot och dem som är kriminella för att i samverkande operationer med afghanska myndigheter kunna omhänderta dem, sätta dem i fängelse och lagföra dem. Eller också ska vi veta att vi inte ska uppträda här eftersom det just nu är sådana hotbilder att vi måste agera på ett annat sätt. Eller också ska vi veta att här finns det självmordsbombarcell och hur vi ska agera med dem. Det vill vi ha våra underrättelser till.”
Mikael Holmström skrev i Svenska Dagbladet att FRA:s spaning mot Ryssland fungerat som hårdvaluta i bytesaffärer med amerikaner och britter. Han anser att byteshandeln var nödvändig:
”För svensk del ska alltså information från USA ha varit livsavgörande för den militära insatsen i Afghanistan. Den svenska truppen där står under Natos kommando, men som icke-Nato-land får Sverige inte tillgång till alla underrättelser. Istället tvingas svenskarna förlita sig på ett bilateralt utbyte, land för land, med stormakter som USA och Storbritannien.”
Det här skrevs 12 augusti 2013, men då var det snarast en vilseledande bild av hur Sverige deltog i signalspaning tillsammans med USA och dess allierade i Afghanistan.
Samma år hade Edward Snowdens avslöjanden om den amerikanska NSA-verksamheten publicerats i flera media.
Där framgick att Sverige inte alls var utestängt från informationsutbytet, som Holmström påstod. I stället ingick Sverige som enda alliansfria land i den grupp på 14 stater (14-Eyes) som USA ledde och som samlade in personuppgifter i Afghanistan.
Jag har skrivit om detta tidigare (Göteborgs-Posten 12/9 2019):
”Nato i Afghanistan upprättade en hemlig dödslista som tidskriften Der Spiegel (28 december 2014) kallade ´Nato Todeslist´ där många olika personer sattes upp alltifrån utpekade upprorsledare och medhjälpare till droghandlare.
Uppgifter inlämnades av 14 stater som ingick i Isaf. Dessa ’14-Eyes’ skickade in uppgifter uppfångade från mobilsamtal och på annat sätt till Isaf:s högkvarter som sedan delade ut listor med prioriterade namn till Isaf:s regionala befälhavare för verkställande. Sverige angavs som en av de 14 stater som lämnade uppgifter.
På Nato-språk kallades listorna Joint Prioritized Effects List (JPEL) och innehöll bara under en tvåårsperiod mellan 2009 och 2011 3 673 personer klassade i prioritetsordning.”
Eftersom direktiven till regeringens utredning om Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan 2004–2014 uteslöt granskning av juridiska frågor, humanitär rätt och folkrätt, saknas det fortfarande en genomlysning av dessa saker. Jag vill dock hävda att Sverige medverkade till utomrättsligt dödande genom signalspaningen inom 14-Eyes och genom svenska Isafs deltagande i targeted killings.
Underrättelseinsatsen i Afghanistan strider uppenbarligen mot vad som står i direktiven till utredningen om FRA som nu tillsätts:
”Syftet med uppdraget är att säkerställa att Försvarets radioanstalt kan bedriva ett internationellt samarbete på ett effektivt och ändamålsenligt sätt, och med tillbörlig hänsyn till enskildas personliga integritet.”
Enskildas integritet hade ingen som helst betydelse vid upprättandet av Natos dödslistor. Man kan också fråga sig om personlig integritet kan skyddas ens för svenska medborgare, då Sverige samarbetar med utländska underrättelsetjänster via 14-Eyes.
Om den nya utredningen kommer med förslag som syftar till att ge bättre skydd för personlig integritet är det bra, och ett krav måste vara att även folkrätt och humanitär rätt skall följas när Sverige deltar i internationella militära operationer.
Ytterst finns dock inga garantier annat än oberoende granskningar av upplysta medborgare. Det visas om inte annat av insatserna från Edward Snowden och Julian Assange.