Vilka möjligheter har en stat att föra en självständig säkerhets- och utrikespolitisk linje som medlem av Nato? Den frågeställningen har flera aspekter. En är vilka begränsningar som följer av Natos stadga. En annan är realiteterna, det vill säga om en medlemsstat vågar och förmår föra en självständig politik genom att utnyttja det manöverutrymme som faktiskt finns. Ytterligare en aspekt är hur andra medlemsstater som tänjt på gränserna har agerat och hur det fallit ut.
Natos stadga anger i preambeln att medlemsstaterna är fast beslutna att trygga sina folks frihet, gemensamma arv och civilisation, vilka grundar sig på demokratiska principer, principen om den enskilda människans frihet och rättsstatsprincipen. Enligt artikel 2 ska de stärka sina fria institutioner. Och enligt artikel 8 förbinder de sig att inte ingå några internationella åtaganden som står i strid med fördraget.
Historiskt sett har dessa allmänt hållna teser knappast haft någon praktisk betydelse. De hindrade inte att diktaturen Portugal var ett av grundarländerna. Grekland och Turkiet tvingades inte att lämna alliansen, trots de militärkupper som genomfördes där. Det är inte svårt att ge exempel på auktoritära medlemsstater, till vilka man numera får räkna USA. Att Nato deltagit i operationer i strid mot FN-stadgans våldsförbud står klart. Vissa medlemsstater har gjort det i stor omfattning.
Så långt verkar Natos stadga inte lägga nämnvärda hinder i vägen för en självständig linje. Till saken hör även att beslut i Nato fattas i konsensus, vilket gör det möjligt för en medlemsstat att undgå att bli bunden när det strider mot det egna intresset. En variant på det var när Ungern 2024 valde att inte delta i Natos militära och ekonomiska stöd till Ukraina, men inte drev saken till att vägra konsensus utan nöjde sig med att landet) inte skulle vara bundet, medan övriga stater fick delta i stödet.
En stat som till fullo utnyttjar handlingsutrymmet i Nato är Turkiet, som allt tydligare för en politik som innebär en balansgång mellan väst och öst. Liksom Indien för Turkiet en pragmatisk och autonom politik, som i alla lägen fokuserar på det egna nationella intresset – ekonomiskt, säkerhetspolitiskt och militärt. Turkiet som varit medlem i Nato sedan 1952 agerar alltmer självmedvetet och tar ut svängarna rejält. Linjen är knappast principiell utan förankrad i pragmatiska överväganden från fall till fall.
Förra året ansökte Turkiet om medlemskap i BRICS, som hela tiden expanderar men har Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika som kärnländer. Turkiet har än så länge bara erbjudits status som associerad partner. Samtidigt är Turkiet sedan 2005 ett av EU:s kandidatländer, men den processen frystes 2019. Under 2022 klargjorde president Erdogan att Turkiet skulle ansöka om medlemskap i Shanghai Coperation Organisation (SCO), där Turkiet numera är en dialog partner. SCO domineras av Indien, Kina och Ryssland. Erdogan förklarade i en intervju under 2024 med tidskriften Newsweek att man inte såg Turkiets medlemskap I Nato som ett alternativ till BRICS eller SCO.
De turkiska vägvalen har väckt stark kritik och på sina håll har det talats om uteslutning. Någon grund för det finns det dock inte, och Natos stadga har inget att säga om uteslutning. Att ansluta sig till BRICS och SCO – två organisationer för frivilligt samarbete utan alliansbindningar – innebär inte att Turkiet gör internationella åtaganden i strid mot Natos stadga.
Det geopolitiska landskapet är under förändring och tar form i en allt tydligare multipolär värld, där stater allierar sig, balanserar eller förhåller sig neutrala som reaktion på de skiftande globala krafter som gör sig gällande. BRICS utgör en motvikt till den hittillsvarande västliga dominansen under USA:s ledning. Inom BRICS och associerade stater finns det länder som lutar sig mot USA, neutrala länder och länder som lutar sig mot Kina och Ryssland. Turkiet balanserar sig fram med omsorg och utnyttjar relationer med alla sidor för ekonomiska och strategiska fördelar. I denna komplexa värld behåller Turkiet starka militära band med USA, samtidigt som man samarbetar med Ryssland om energi- och försvarsprojekt.
President Erdogan har i intervjun med Newsweek (11/7 2024) klargjort Turkiets inställning till kriget i Ukraina: ”we will not be a party to this war … The solution is not more bloodshed and suffering, but rather a lasting peace achieved through dialogue … The attitude of some of our Western allies towards Russia has only fueled the fire. This has resulted in more harm than good for Ukraine. In contrast, we have engaged in dialogue with both warring parties in an effort to bring them closer to peace.” Turkiet har suttit på flera stolar samtidigt, dels genom att leverera ammunition till Ukraina, dels genom att hålla kontakten mellan de stridande parterna öppen, vilket bland annat möjliggjorde överenskommelsen att frakta spannmål från Ukraina via Svarta havet. Erdogan håller löpande kontakt med Putin, bland annat i samband med SCO-möten.
Turkiet och USA har kolliderat i en rad av frågor. Turkiet har av Ryssland köpt ett S-400 missilsystem. USA reagerade starkt och sanktionerade Turkiet, som dock behållit systemet men inte tagit det i bruk. Turkiet vägrade länge att godkänna svenskt medlemskap i Nato, trots starka amerikanska påtryckningar. Till slut gav Ankara med sig efter att ha träffat ett anti-terroristavtal med Sverige och fått löfte av Washington att få köpa F16 jaktflygplan. Efter Assads fall ser det ut som om Turkiet har ambitionen att inta en ledande roll i Syriens affärer.
Både Turkiet och USA har i strid mot folkrätten opererat militärt i Syrien, men med klart stridiga intressen. Motsättningen har också gått igen när det gäller Israels krigföring, som Turkiet fördömt men USA understött. Turkiet har avbrutit handeln med Israel, medan USA tillhandahållit vapen. Det bör nämnas att det turkiska parlamentet 2003 gick emot USA:s planer på att använda landets territorium för den folkrättsstridiga interventionen i Irak, något som man i princip höll fast vid men med någon eftergift.
Turkiet har den största militären i Nato vid sidan av USA, som har flera viktiga baser i Turkiet. Landet deltar inte i sanktionerna mot Ryssland och kritiseras från amerikans sida för att bistå Ryssland med att undgå dem. Ryssland står för en mycket stor del av Turkiets energibehov och landets hela import. Turkiet som har ett horn i sidan till EU uppställde som villkor för att ställa sig bakom att Hollands förre premiärminister Mark Rutte utsågs till ny Natochef att han inte skulle favorisera EU länder i alliansen. Hur den nya Trump-eran kommer att påverka Turkiets relation till USA lär vi få se prov på. Erdogan var en av de statsledare som först hade kontakt med Trump efter segervalet, vad det nu kan vara värt!
Turkiet är en stark maktfaktor i Nato med sitt geografiska läge, sina drygt 80 miljoner innevånare och sin militära styrka. Den turkiska linjen som är komplex och motsägelsefull går ut på ett pragmatiskt balanserade, som inte stänger några dörrar utan håller vägvalen öppna framöver. Det sturska turkiska manövrerandet har Nato i stort sett funnit sig i. Fallet Turkiet visar att det går att bedriva en självständig politik som medlem i Nato.
En småstat som Sverige har naturligtvis inte på långt när några sådana förutsättningar. Det hindrar dock inte att Sverige bör beakta det handlingsutrymme som finns och vid kritiska vägval se till vad som bäst tjänar det egna nationella intresset. Den undergivenhet som länge dominerat i statsledningen är knappast hållbar. Nu vill man till och med avdela soldater till Finland, som har en mycket stark egen armé medan vi har svårt för att få ihop två brigader; och man har även fått för sig att Sverige ska samverka militärt med USA i den Indopacifiska regionen för att få vara med och fronta mot Kina.
Vi behöver återupprätta en egen självständig och långsiktigt hållbar linje.