Sveriges regering har på ett berömvärt sätt klargjort, att inga främmande makter har rätt att lägga sig i vårt lands säkerhets- och utrikespolitiska orientering. Beslut av detta slag fattar vi självständigt, utan yttre påverkan. Det är en markering, som i rådande läge främst har riktat sig mot det nuvarande ledarskapet i Ryssland. Vi tullar inte på vårt nationella oberoende och vår statssuveränitet.
Svensk utrikespolitik avgörs i Stockholm, ingen annanstans. Att den stäms av med andra länder och beaktar realiteterna, är en självklarhet. Vi kan inte forma vår linje i isolation. Vi bör i det längsta undvika att bedriva en politik, som går andra emot, när så inte är tvingande nödvändigt av nationella skäl. Det är diplomatins uppgift att se till att vi blir respekterade men också konsulterade. Det är ett historiskt faktum, att den svenska linjen har välkomnats från öst som väst, från norr som söder.
Men det är inte bara stormakter, som ska akta sig för att lägga sig i våra interna överläggningar. När till exempel Estlands statsminister förespråkar ett svenskt Nato-medlemskap (https://www.dn.se/varlden/estlands-premiarminister-kaja-kallas-vi-ar-er-storsta-van-till-natomedlemskap/), kan detta inte anses vara acceptabelt. Ingen svensk regering har offentligt klandrat Estland (eller andra europeiska stater) för att de efter 1991 har sökt anslutning till Atlantpakten. Det är deras sak, inte vår. Deras beslut är något, som vi måste anpassa oss till.
De måste också acceptera våra vägval. De bör inte utsätta oss för press eller statlig propaganda. Deras officiella representanter får inte lov att lägga sig i svensk politik, och de bör helst ställa sig utanför svensk opinionsbildning. Sådant skulle vara normerande för uppträdandet anständiga stater emellan.
Estland är bara en i raden av ”rådgivare”, som anser sig veta vad som bäst ligger svenskt säkerhetsintresse. Till denna krets av ”influencers” hör också andra baltstater, Wall Street Journal, en före detta generalsekreterare i Nato, norska militärer samt naturligtvis alla dessa utländska ”experter”. Ingen vet dock bättre än vi själva vad som bäst tjänar Sverige. Ingen annan ser till vårt lands bästa. Det har vi att lita till, om vi inte ska låta oss dras in i och underordnas andras strategier och intressen.