Bo Hugemark, en ivrig anhängare av svenskt Nato-medlemskap, skriver uppgivet under rubriken ”Putins våldsmonopol” på Kungl. Krigsvetenskapsakademiens försvarsblogg . Bakgrunden är konflikten i Ukraina. Både USA och Ryssland intervenerade i det landets interna angelägenheter. Men Ryssland gick längre och bröt mot FN-stadgans våldsförbud.
Hugemark frågar sig varför USA/Nato inte satte hårt mot hårt med anledning av den ryska aggressionen mot Ukraina, som mynnade ut i annekteringen av Krim och fortsatta stridigheter i landet. Han är starkt kritisk till vad han ser som ett svek från Natos sida. Och han frågar varför Ukraina inte uppmanades att slå vakt om sin nationella suveränitet på Krim, och varför USA och europeiska stater uttryckligen förklarade att de inte skulle ingripa militärt.
Hugemarks till synes moraliskt grundade föreställningar om stormakters agerande verkar ha fått sig en allvarlig törn. Men det som blir närmast obegripligt hos Hugemark är ju bara ytterligare ett exempel på typisk stormaktspolitik. Det låg inte i USA:s intresse att gå in i konflikten på Ukrainas sida. Folkrättens våldsförbud saknade intresse. Vad som återstod var kyliga kalkyler från både Rysslands och USA:s sida; styrda av egna intressen.
Det var en nyttig påminnelse om realiteterna för små europeiska stater; en påminnelse som också Sverige bör hålla i minnet och ta lärdom av!
Hugemark framför i grund och botten tunga argument mot ett svenskt medlemskap i Nato. Ett sådant medlemskap innebär ju i praktiken att man i hög grad orienterar sig efter den av USA förda politiken. En stat som länkar sitt öde till en sådan stormakt riskerar snart nog bli varse att den makten sätter de egna intressena främst i sin övergripande ”grand strategy”. Och det gäller oavsett vad den stormakten fördragsmässigt utfäst sig, om den nu alls lovat något (artikel 5 i Nato-fördraget innehåller ingen säkerhetsgaranti som det ofta helt felaktigt påstås).
Hugemark hänger sig åt moralism; han borde ha varit med tillräckligt länge för att vara medveten om att sådana föreställningar alltför ofta är flyktiga och inte uthålliga nog att bygga på för en småstat som Sverige.
Några slutsatser för svensk del formulerar inte Hugemark, i vart fall inte uttryckligen. Han verkar vara upptagen av ett internationellt västperspektiv, på motsvarande sätt som många vänsterpersoner är fixerade på ett internationellt östperspektiv.
Slutsatsen är emellertid – i ett svenskt perspektiv – att ett litet land som Sverige efter bästa förmåga och med klokskap måste lita till egna krafter. Det innebär att vi måste återställa ett uthålligt starkt svenskt fredsbevarande försvar samt konsekvent hävda militär alliansfrihet.