[…] Därför är det klokt att även nationaldagen denna speciella vår 2020 hålla fast vid en sann svensk tradition. Svensk nationalromantik har klokt nog oftast lämnat nationalkaraktären därhän och i stället längtat efter stenarna där barn jag lekt.
Det är en ynnest att känna starkt för en plats och för ett landskap och svenskarna är att gratulera för sina känslor. Svenska berg och dalar är inte omedelbart förföriska men ändå har folket som bott här återkommande uttryckt sin kärlek till naturen. De stora folkkära författarna och visdiktarna är utpräglat naturromantiska och heidenstamska i sin längtan efter barndomslandskap. Till det steniga småländska höglandet hos Vilhelm Moberg och Astrid Lindgren, till Västerbottens stilla nejder ner mot älven hos Sara Lidman och PO Enquist.
Till och med den numera ganska stora huvudstaden besjungs helst för sina vattenspeglar, en blandning av sött och salt, svartsjukt vaktade av stadens Skönhetsråd. […]
Att definiera sig som ett landskap med ovanligt raka furor snarare än en kulturtradition har sina fördelar. Det ger frihet att ändra sig, att ge sig hän åt franska, tyska eller engelska impulser, att ta hem idéer om storskalig malmbrytning och pappersindustri, att bli det mest globaliserade landet i världen, och ändå vara helt säker på att Sverige är svenskt, tallen lyser ju fortsatt röd i kvällsljuset.
Den naturnära identiteten skapar i bästa fall också ett slags ansvar. Svenskarna är långt ifrån prickfria i sin naturvård, men man gör inte vad som helst med en plats eller ett landskap som man har känslor för och man håller det gärna rent. Läs ledaren