Håller Nato-frågan på att överspelas i den svenska debatten av insikten om att Sverige först av allt måste lösa sin nationella försvarsfråga? Många Nato-länder, inte bara vårt grannland Norge, oroar sig över vad förlusten i egen försvarskapacitet, vilken först som sist handlar om trupp och manskap och antal, får för konsekvenser, i ljuset av den osäkerhet som vidlåder alliansmedlemskapet och dess så kallade förpliktelser. Hänger månne Nato-stadgans artikel 5 på utgången av ett amerikanskt presidentval?
Svenska regeringsföreträdare har så hårt bundit sig vid den militära alliansfriheten som framtidens melodi att det är svårt att se att den parlamentariska oppositionen i vårt land skulle våga göra Nato-anslutning till en valfråga år 2018. Svenskar, visar de flesta opinionsmätningar, är skeptiska till dylika kast och äventyrligheter. Alla har ännu inte accepterat EU-medlemskapet. Däremot är majoriteten av dem varma försvarsvänner. De vill ha en demokratisk armé på allmänna värnpliktens grund.
Den idag något sargade ”alliansen” – och nu talar vi om de fyra före detta regeringspartierna – håller uppenbarligen på att ompositionera sig, bort från det ”professionella” miniatyrförsvaret. Allt talar för att de har mest att vinna på att förespråka militär upprustning, med en tillsats av självkritik, istället för ett Nato-medlemskap som riskerar att alldeles i onödan göra våra grannrelationer till Ryssland mer ansträngda än vad de redan är. Statsminister Stefan Löfven har lovat att Sverige inte kommer att göra någonting i säkerhetspolitiken utan att koordinera detta med Finland. I Finland avvisar en massiv opinion Nato-inträde, och vill en regering där söka sådant inträde, måste den möta denna opinion i en folkomröstning som den högst sannolikt kommer att förlora.
Man kan gissa att också svenska oppositionspolitiker har insett hur landet ligger vid det här laget.
Det är nämligen både ohistoriskt och absurt att Nato-frågan under några få år har kunnat bli en höger/vänsterfråga i vårt land, när medlemskap i Atlantpakten under kalla kriget var en extremståndpunkt.
Bland annat mot denna bakgrund har det varit rätt dumdristigt från vissa håll och kanter att vilja utforma det svenska medlemskapsmotståndet i vänstertermer och samtidigt blunda för behovet av militär upp- och omrustning. Alliansfriheten har sitt stora värde i perspektivet av nationellt oberoende, handlingsfrihet, förtroendeskapande åtgärder. Detta har också varit den dominerande trenden i Sverige under ett par sekler – söka vänner i olika läger, våga stöta sig med dem som står nära. Bland traditionellt borgerliga finns fortfarande en sympati för den tankegången. Inom det socialdemokratiska partiet å andra sidan har enstaka röster höjts för Nato-anslutning, liksom det före 1914 fanns de inom detta parti som ville uppslutning på Tysklands sida. Men detta har alltid varit minoritetspositionen, förlorarpositionen!
Vi som startade och driver den här sajten är besjälade av övertygelsen om att ett Nato-medlemskap skulle innebära större faror, mindre trygghet än säkerhetspolitiskt status quo. Sveriges klena militära och civilmilitära beredskap är i sig en första rangens osäkerhetsfaktor. Det är där man måste börja. Ett Nato-medlemskap, särskilt under rådande inhemska auspicier, vore utslag av det största oansvar. Vem tror på fullt allvar att Sverige skulle skyddas, än mindre skonas, av amerikanskt bombflyg? Således: Man måste snabbt skifta fokus nu – till det nationella, från det internationella. På främmande slagfält har Sverige ingenting att skaffa, och utländska soldater har ingenting hos oss att göra – vare sig vänner eller fiender. Ett EU som inte förmår att hantera den rådande flyktingkrisen kan heller inte tas på allvar som en försvars- och säkerhetspolitisk gemenskap, med eller utan solidaritetsklausul.
Det måste vara grundoptionen.
Inför riksdagsvalet 2018 borde interna partiopinioner mobiliseras. Man borde få reda på vilka kandidater som är försvarsvänner och vilka som är försvarsnihilister. Man borde begära en ordentlig statsekonomisk kalkyl för hur försvarssektorn ska kunna finansieras upp till full försvarskraft – och vilka omdispositioner som behöver göras inom denna sektor. Man borde lansera en plan för ett återskapande av allmän värnplikt, som skyldighet och förmån, för alla dem som bor i Sverige. 3–4000 kvinnor och män om året i militär grundutbildning duger inte.