Rubriken på försvarsminister Peter Hultqvists och överbefälhavaren Micael Bydéns debattartikel i Dagens Nyheter (16/5) är satt inom citationstecken: ”Risk för desinformation om militärövningen Aurora”. Men denna formulering saknas i artikeln. Den är ett påhitt av redaktionen, med andra ord ett självcitat.
DN:s debattredaktion har under många år anklagats för att lägga egna ord i andras mun; beläggen därför är legio. Denna publicistiska ovana synes vara en direkt följd av att opinionsbildning i den tidningen – och även andra – alltmer har gått över till att bli opinionsjournalistik. Innebörden är att man aktivt tar fram åsikter som passar det egna medieintresset.
Det betyder i sin tur ofrånkomligen att utrymmet för en fri och någorlunda förutsättningslös debatt begränsas och att opinionsmaterialet ofta får karaktären av portal för myndigheter och andra samhällsintressen. Den primära redaktionella uppgiften blir då att ”förbättra” myndighetens – eller företagets eller intresseorganisationens – kommunikation med allmänheten.
Så förhåller det sig även i det nu aktuella fallet.
Vad försvarsministern och ÖB hävdar i sin artikel är att påverkans- och informationsoperationer från främmande makt ”är en realitet i dagens säkerhetspolitiska situation”. Och de säger vidare att risken för sådana ”i anslutning till Aurora 17 år uppenbar”. De tar inte ordet desinformation i sin mun. Det är klokt av dem. Hultqvist har tidigare slirat på denna punkt och tenderat att sätta likhetstecken mellan desinformation och diskussion när regeringens säkerhetspolitiska bedömningar har ifrågasatts i olika avseenden. Nu är det DN-debatt som slirar.
Detta vill inte säga att desinformation inte alls skulle förekomma. Den är ett naturligt element i kampen om inflytande mellan olika maktgrupper och -intressen – låt oss kalla det ideologisk krigföring. Det är inte heller något speciellt nytt påfund: krigspropaganda är ett omtyckt ämne inom historieforskningen.
Med termen desinformation används här av DN:s debattredaktörer för att stämpla en opinion som anses vara ute i skumma ärenden. Det är inte första gången som debattörer har blivit klassade som desinformatörer, men utan belägg och blott med insinuationer som tillhygge blir även detta en form av desinformation! De finns också de som har utpekat skeptiker till en del aspekter av den förda säkerhetspolitiken, exempel i form av omfattande militär övningssamverkan, som ”medlöpare”. Till vad, till vem?
Att ha fel är inte samma sak som att desinformera. Alla tidningsartiklar innehåller fel. Ibland rättas de, oftast inte. Det är mänskligt: man vill glömma och gå vidare. All kunskap läggs inte på bordet. Det är rimligt: somt är hemligt, somt utan intresse. Många försanthållanden omprövas och förkastas efter en tid. Det gör dem inte retrospektivt till fake news. Om påståenden som framförs i offentligheten råder inte sällan oenighet, också bland sakkunskapen. Men kontrovers är demokratins livsluft!
Statsorganen äger inget sanningsmonopol.
Opinionsbildningen måste vara obunden i den meningen att den ska ge utrymme åt olika röster och att den inte utan vidare bör gradera somliga uppfattningar som finare, robustare eller mera auktoritativa än andra. Diskussionens ändamål är att pröva vad som håller. Lögnaktiga utsagor har erfarenhetsmässigt sämre chans i en sådan prövning än sanningsenliga.
Bland annat därför finns det föga anledning att stämpla, brännmärka.