I Ronan Farrows bok War on Peace. The End of Diplomacy and the Decline of American Influnce (Norton & Company 2018) ges intrycket av att USA förde en fredspolitik genom normal diplomati, innan ”[t]he freefall of the Foreign Service […] continued through both the Obama and Trump eras”. Detta är något missvisande om vi erinrar oss Koreakriget 1950–1953, Vietnamkriget, USA:s intervention i Dominikanska republiken 1965, i Nicaragua 1981–1988, i Grenada 1983, luftangreppet mot Libyen 1986, interventionen i Panama 1989, flygangreppet mot Irak 1993, interventionerna i Sudan och Afghanistan 1998, Kosovo 1999, interventionen i Afghanistan 2001–, Irakkriget 2003, interventionen i Libyen och Syrien nu senast.
I boken beklagar sig Henry Kissinger, George P. Schultz och Condoleezza Rice över att de amerikanska diplomaterna hamnat i bakvattnet och det militära ledarskapet placerats i förarsätet.
På sidan 156 skriver författaren: “President Trump has concentrated even more power in Pentagon, granting it nearly unilateral authority in areas of policy, once orchestrated across multiple agencies, including the State Departement. In Iraq and Syria, the White House quietly delegated more decisions on troop deployments to the military. In Yemen and Somalia, field commanders were given authority to launch raids without White House approval. In Afghanistan, Trump granted the secretary of defense, General James Mattis, sweeping authority to set troop levels.”
I boken skildras hur många karriärdiplomater med kort varsel fick ta avsked när Trump hade installerat sig som president.
Mot denna bakgrund frågar man sig om även övriga Nato-medlemmar har för avsikt att börja avskeda karriärdiplomater och låta säkerhetspolitiken styras av militärer.
Utvecklingen är illavarslande och gör Sveriges under 200 år förda alliansfrihet än mer angelägen.