Detta är en god nyhet: Inom de närmaste dagarna kommer Nato-Rysslandsrådet att sammanträda för första gången på nästan två år. Senaste gången rådet möttes var i juni 2014, sedan dess har radiotystnad rått. Nato bojkottade organet som bestraffning för den ryska aggressionen mot Ukraina och annektionen av Krim.
Från första början var detta en dålig idé. För när behöver man egentligen detta råd, om inte i kristider? En som alltid motsatte sig att man bröt den här tråden till samtal, var utrikesminister Frank-Walter Steinmeier. Senaste helg lät han från Kina meddela sin lättnad över att rådet ”kan återuppta sitt viktiga arbete”. Bakom kulisserna hade han under lång tid arbetat för detta.
Inte heller Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg, en man som talar med små bokstäver och går in för dialog, hade väl inte haft något att invända mot att rådet kunnat träffas tidigare. Men andra länder som USA och Polen ville visa hårda handskar mot Putin. Inte minst för att lugna dessa – men naturligtvis också för att göra klart för Moskva att gränsförändringar genom våld fortsätter att vara oacceptabla – betonar nu Stoltenberg att det ”inte är frågan om en återgång till business as usual, förrän Ryssland börjar respektera folkrätten igen”.
Under mötet kommer man att diskutera Ukrainakrisen, för att undvika risker för oavsiktliga militära sammanstötningar, liksom läget i Afghanistan och hotet från terrorismen. I ingen av dessa frågor går det att nå några lösningar eller göra några framsteg utan Ryssland.
Samma sak gäller naturligtvis också Syrien. Även om Putins ingripande i inbördeskriget där inte hade något annat syfte än att rädda Assad-regimen från ett hotande militärt nederlag och säkra ryska stödjepunkter i Medelhavet, så har ändå interventionen underlättat nya diplomatiska ansträngningar för att få ett slut på kriget. Eldupphör råder sedan över sex veckor. Naturligtvis förekommer fortfarande drabbningar. Men striderna förs inte på långa vägar så urskillningslöst som innan vapenvilan trädde i kraft. Om inte eldupphör hade uppnåtts, skulle ryssar och amerikaner inte ha återgått till samtalen.
Ingenting av detta ändrar på det faktum att Rysslands framfart i Ukraina har lett till en varaktig förtroendekris i förhållande till Väst. Nato-toppmötet i Wales 2014 svarade på detta bland annat genom att sätta upp en ny snabbinsatsstyrka (”Spjutspets”) och sända militär materiel till Östeuropa. För de baltiska staterna och Polen räcker inte detta. De önskar sig en kraftigare Nato-närvaro på sina territorier; bara så känner de sig trygga mot ett ryskt angrepp.
Washington visar förståelse för de östeuropeiska önskemålen. Trots all samtalsvilja utgår, som regeringen Obama ser det, det största hotet också mot Amerikas nationella säkerhet från Ryssland – före Kina, Nordkorea, Iran och den internationella terrorismen. Pentagon kommer därför att utstationera väsentligt mer tung militär utrustning och flera trupper i Östeuropa. Motsvarande post i den amerikanska försvarsbudgeten kommer att öka från 786 miljoner dollar under innevarande år till 3,4 miljarder dollar under nästa – med andra ord en fyrdubbling. Något ”överdrivet” fann New York Times detta ”budskap till Mr. Putin”.
Polacker och balter ser förvisso annorlunda på saken. Benägenhet till dialog med Moskva är inte särskilt uttalad hos dem, vilket kommer att visa sig vid Nato-toppmötet i Warszawa i början av juli. Detta måste tyskar, amerikaner, britter och fransmän ta hänsyn till. Och trots det måste de fortsatta på den inslagna vägen som innebär ett försiktigt närmande.
Frank-Walter Steinmeier har redan ställt upp nästa mål för sig, nämligen att inbjuda Ryssland att återta sin plats vid de stora industriländernas bord. Han pläderar för att ”skapa betingelser för att kunna vända tillbaka till G 8”. Förhoppningsvis vinner han stöd i detta uppsåt, liksom han lyckades reaktivera Nato-Rysslandsrådet. Ty den som tiger löser inga konflikter.
Anmärkning. – Publicerad 13/4 i Die Zeit Online.