Sverige deltar sedan 2014 i FN-styrkan Minusma i Mali. Minusma består av drygt 13000 soldater från olika afrikanska och västländer och har ett mandat från FN:s säkerhetsråd för en fredsfrämjande insats att för skydda befolkningen och skapa förutsättningar för en stabil stat.
Förutom Minusma finns andra internationella styrkor på plats: EU:s utbildningsstyrka EUTM med 620 soldater, de regionala trupperna från Burkina Faso, Mali, Mauritanien, Niger och Tchad som benämns FC-G5S med 5000 soldater samt den helt franskbemannade styrkan Barkhane med 5100 soldater. Frankrike sätter dessutom upp en ny specialstyrka, Takuba, där Sverige kommer att delta med början nästa år.
Totalförsvarets Forskningsinstitut, FOI, har gjort en undersökning (FOI-R–4915—SE) av hur samarbetet mellan dessa styrkor fungerar, Synergies Between Military Missions in Mali, av Elin Hellquist and Tua Sandman.
Rapporten bygger på intervjuer med elva svenska militärer som deltagit i Minusma och EUTM och publicerades den 20 mars 2020, vilket var före militärkuppen i augusti och före riksdagsbeslutet i juni om Sveriges deltagande i Takuba.
Den fråga man vill få besvarad är: Does the coexistence of military missions in Mali translate into synergies? (Rapporten är på engelska.) Frågan har inget entydigt svar efter att intervjuerna sammanställts. Det finns områden där det gått att samarbeta, som när det gäller transporter, skydd av baser och samutnyttjande av sjukvårdsresurser.
Inom andra områden, som främst underrättelsetjänst och samordning av militära operationer, är det svårare. Det beror på de olika uppdrag styrkorna har. Minusma är fredsfrämjande och skall skapa förutsättningar för att bygga upp en fungerande statsapparat i Mali. EUTM har uppbyggnad och träning av de maliska regeringsstyrkorna som sin mission, medan både FC-G5S och Barkhane har direkt stridande uppgifter och bedriver aktiv upprorsbekämpning.
Varje samarbete mellan Minusma och Barkhane riskerar att uppfattas som att FN-styrkan är en del av den franska interventionen och kan resultera i att man angrips av fientliga upprorsmän och miliser. Även stora delar av civilbefolkningen kan då också vända sig mot Minusma, eftersom det finns ett utbrett motstånd mot den franska interventionen som nu har pågått i 8 år.
Författarna skriver att den maliska befolkningen knappast känner till att de olika styrkorna har skilda roller och mandat. Rapporten anger att både Minusma och Barkhane av befolkningen i ökande grad möts med misstro.
Här kan man jämföra med kriget i Afghanistan där vare sig talibanerna eller befolkningen skilde mellan Isaf-styrkan (där Sverige ingick) och USA:s egen upprorbekämpningsstyrka, Oef, som saknade mandat från FN.
Risken att styrkorna blandas ihop har också ökat då väpnade styrkor upprepade gånger har begått allvarliga övergrepp mot civilbefolkningen.
Rapporten tar upp exempel på hur Barkhane gått in med militär intervention i områden där Minusma befunnit sig. När de franska styrkorna sedan lämnat området, står Minusma kvar i en utsatt situation med försämrad säkerhet genom att man uppfattas av omgivningen som en del av fransmännens krig.
Av intervjusvaren framgår att inte heller Malis regering fullt ut verkade stödja samarbetet och uppbyggnaden av egna styrkor. Alltsedan den tidigare kuppen 2012 har det funnits misstanken att en stark armé kan komma att vändas mot regeringen. Misstanken visade sig befogad när militären genomförde en statskupp i maj 2020.
FN:s säkerhetsråd har endast gett mandat till Minusma. De övriga styrkorna har dock av Säkerhetsrådet uppmanats att samarbeta och stödja varandra och stödja Minusma, något som inte har varit möjligt på grund av de stora säkerhetsrisker det skulle medföra främst för Minusma.
Den legala grunden för Minusma är mandatet från FN:s säkerhetsråd. Övriga styrkor saknar FN-mandat och hänvisar istället till inbjudan från Malis regering, vilket de intervjuade menar är viktigt för att inte misstanken skall uppstå att de främmande styrkorna är en del i en fortsatt västcentrering och imperialism. Författarna skriver att inbjudan åtminstone i teorin ger en legitimitet för de främmande styrkornas närvaro även om det krävs att regeringen som bjuder in har åtminstone en minimal legalitet själv.
Det allmänna intrycket av intervjusvaren är att de svenska officerarna knappast ser insatsen som en succé och att samarbetet mellan de främmande styrkorna inte fungerar på flera områden.
Rapporten citerar också utländska forskare som säger att Minusma, trots inbjudan från Malis regering, ses som ett ”redskap för globala makter”.
Ett tecken på hur känslig närvaron av utländska styrkor uppfattas är att Tyskland, som visserligen deltar i Minusma, har fått igenom ett undantag för sina soldater att de inte skall delta i aktiv strid.
I kontrast till Tyskland kan man ställa Sveriges militära närvaro som steg för steg blir mer offensiv. I Minusma var uppgiften för de svenska soldaterna först underrättelsetjänst, men den övergår nu i patrullering och deltagande ”stabiliseringsoperationer”. Vidare kommer Sverige från början av nästa år att delta i den nya franskledda Takubastyrkan som saknar FN-mandat och som har direkt stridande uppgifter.
Sverige är därmed på väg att inlemmas alltmer i ett krig som leds av Frankrike och som kommer att liksom tidigare styras av Frankrikes egna nationella mål.
Vi blir då deltagare i ett nytt slags kolonialkrig som inte har någon klar folkrättslig grund.
Intervjurapporten från FOI bekräftar bara alla de farhågor man kan ha: att det handlar om ett hopplöst krig utan slut.
Not: Läs även tidigare kommentarer på den här sajten om Sveriges militära deltagande i Mali. Propositionen om Takuba och Mali efter militärkuppen.