Det var ett klokt beslut av den svenska regeringen att inte göra Sverige till en stridande part i kriget mot Islamiska staten – eller någon annan part kring denna. Sverige har inte utsatts för något hot, några hotelser eller något anfall som landet måste försvara sig mot. Det land som bett om svenskt bistånd inom ramen för Lissabonfördraget, nämligen EU-nationen Frankrike, befinner sig inte i krig och är inte under attack från främmande land. Oavsett vad dess president säger är Frankrike inte i något annat krig än det som det självt har beslutat att delta i.
Det var en lycka att regeringen i Stockholm på onsdagen inte gick längre än till att ställa transportflyg och ökade utbildningsinsatser till förfogande i berörda områden. Sverige lägger sig därmed på ungefär samma nivå som vår viktigaste granne Finland några dagar tidigare gjort (den finske presidentens tillkännagivande återgivet på denna sajt). Det förefaller samtidigt utomordentligt besynnerligt att vissa svenska riksdagspartier, som annars lovordar det finsk-svenska samarbetet på det utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska området, nu hävdar att Sverige borde ha gått längre än Finland.
Den återhållsamhet som regeringen Löfven har demonstrerat i det upptrissade läget – som egentligen inte svarar mot några realiteter i den meningen att europeiska stater skulle vara angripna av fiendestyrkor – tyder på en genomtänkt och ansvarsfull hållning. Genom att gå ett stycke längre i ”allmänsolidarisk välvilja” hade Sverige kunnat bli ett offer för hämndattacker från diverse kriminella element som härjar på den internationella scenen. Svenska politiker borde dra lärdom av det stupida svenska engagemanget i Afghanistan och Libyen. Det förorsakade inte bara stor skada på dessa länders befolkningar, det länkade svenska medborgares och myndigheters uppmärksamhet bort från vad som måste vara en nationell försvarsmakts väsentligaste, för att inte säga enda uppgift: värnet av det egna landet. Något sådant sker inte genom att ett antal av dess fåtaliga stridskrafter kastas huvudstupa ut i kampen mot den ”internationella terrorismen”.
En tillnyktring tycks vara på gång i synen på vad den svenska försvarskraften ska användas till. Att Sverige nu, om också i inlindade ordalag, talar om för Frankrike att dess statsledning har överreagerat i sin politiska retorik efter de kriminella dåden den 13 november i år bör välkomnas. Sveriges ”skyldigheter” i detta fall är begränsade. Framförallt: ju mindre Sverige lägger sig i andras angelägenheter, desto mindre behöver vi befara att andra lägger sig i våra. Detta bör i själva verket vara en säkerhetspolitisk huvudlinje. Vår regering gör rätt i att inte blanda sig i stormakternas affärer i Mellanöstern. Den svenska Balkan-närvaron på 1990-talet var ingalunda någon succéhistoria; också av det äventyret finns det lärdomar att dra. De krigiska tongångarna i det brittiska underhuset är inte något att ta efter, och det har den svenska utrikesministern – efter att tidigare ha svävat på målet – inte heller gjort. Och tack och lov har svenska medier inte tagit fram Hitler-spöket, som de gjorde när det gällde att undanröja Slobodan Milosevic, Saddam Hussein och Muhamar Khaddafi med västerländsk vapenmakt.
Vårt land bör inte intervenera någonstans i världen utom då det finns en samsyn rörande detta i Förenta Nationerna, i tydlig samklang med FN:s egen stadga. Det ankommer inte på Sverige att ta efter stormakterna; de har sin egen dagordning. Vi måste agera utifrån egen position och tradition. Att i oträngt mål förstora terrorns verkningar är inte tillrådligt, och det gäller under alla omständigheter att se till att den svenska rättsstaten inte tar skada i jakten på det onda. En småstatsrealistisk politik får inte ropa vargen kommer i tid och otid. Det är sådant som kan tära på vår trovärdighet – inte det att vi håller på vårt.