[…] Det paradoxala är att vi, genom att sträva efter en teknologisk överlägsenhet, riskerar att skapa en militär struktur som i praktiken blir skör och dessutom onödigt dyr.
Verkligheten i Ukraina har visat vad som håller – och vad som faller. När Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina 2022 trodde många att det moderna kriget hade kommit. Men ganska snart blev verkligheten brutal; precisionsvapen tog slut, drönare stördes ut, fordon gick sönder. Samtidigt blev improviserade lösningar, grävda ställningar, terrängfordon och plastdunkar lika avgörande som satellitdata och pansarvärnsrobotar.
Trots att behoven är akuta ser vi långa ledtider på även enklare vapen och skyddsutrustning. Automatkarbiner, ammunition och pansarvärnsvapen tar orimligt lång tid att producera och färdigställa. Som exempel blev det ett stort bakslag med skjutförbudet av nya AK 24 som visade sig ha kvalitetsbrister.
Industrin drivs av tillväxt, innovation och differentiering. Det innebär att det sällan är lönsamt att tillverka lågteknologisk materiel i små serier för låga marginella vinster. Istället lockar avancerade system med hög utvecklingspotential och exportmöjligheter. Konsekvensen är att det saknas en industriell bas för det som i praktiken behövs mest i en utdragen väpnad konflikt. Försvarsmakten har inte efterfrågat det, politiken har inte ställt kravet, och när behovet väl uppstår… då är det redan för sent. Läs artikel