”Menar Stefan Löfven att Norge, Estland, Lettland och Litauen inte skulle bidra till Europas säkerhet?” Frågan ställs av riksdagsman Hans Wallmark, försvarspolitisk talesman för Moderata Samlingspartiet, inför en interpellationsdebatt i riksdagen som han själv har varit upphov till och vars syfte är att öka förståelsen för behovet av svensk Nato-anslutning (Sydsvenskan 26/5).
Som om alla länders säkerhetspolitiska optioner och handlingsramar såg likadana ut!
Norge, en av Natos grundarmedlemmar, avstod från ett erbjudet militärt samarbete i Norden 1948 när de styrande socialdemokraterna där torpederade förslaget om ett skandinaviskt försvarsförbund. Detta förde också Danmark in i Atlantpakten, från begynnelsen.
Det finns alla skäl att tro att både norrmän och danskar hade fog för sin starka atlantiska orientering vid den aktuella tidpunkten. Och det fanns liten anledning för dem att håna svenskarna för att deras ledare såg det egna landets säkerhet ur ett annat perspektiv. Svensk neutralism hade redan då en lång och framgångsrik historia att se tillbaka på.
De annorlunda vägvalen förhindrade inte ett allt tätare politiskt samarbete mellan de nordiska länderna, inklusive Island och strax också Finland, när relationerna med Sovjetunionen rätt ut sig. De traditionellt fredssinnade och neutralitetsvänliga bondepartierna blev en drivande kraft i den organiserade nordismen, särskilt i Finland och Sverige.
De baltiska staternas väg till säkerhet blev en alldeles annorlunda. De hade en kort period av självständig statlig existens under mellankrigstiden att utgå från. Uppbrottet från sovjetimperiet ställde dem plötsligt utan bundsförvanter – att lita till de nordiska länderna som skyddsmakter tedde sig vanskligt. Det var inte märkligt att de knöt an till existerande säkerhetssystem.
Att de raskt beviljades Nato-medlemskap, på trots av försäkringar om att denna militärallians inte skulle expandera geografiskt, är inte mycket att säga om i efterhand. 90- och 00-talen var turbulenta decennier när det var svårt att lita på någon. Att det inte ökade förtroendet mellan olika parter står emellertid klart.
Nu befinner vi oss här. Svensk och finsk alliansfrihet ingår i det rådande säkerhetssystemet. Det finns goda skäl att se till att det skapas förtroende mellan alla inblandade. Ett svenskt och ett finskt Nato-medlemskap skulle etablera ett helt nytt läge. Utan att vi själva är hotade skulle en mäktig granne känna sig mer kringränd än på mycket länge genom sådana åtgärder.
Det går inte att kopiera andra länders val. Vi begär inte att de ska kopiera våra. Säkerhetsläget i Donbass skiljer sig dramatiskt från det i Östersjön och Finska viken. Vår relativt gynnsamma position bör vi utnyttja till att återerövra nationell försvarsförmåga. Detta skulle man kraftsamla på – istället för att krampaktigt snegla efter förebilder.