Det moderna Sverige har en lång tradition av solidaritet med andra länder och folk.
Under 1800-talet kom politiska flyktingar till vårt land och fann uppehälle här, exempelvis polska frihetskämpar från det ryska Polen. I Danmarks krig mot Preussen 1864 deltog svenska frivilliga, däribland den sedermera berömde Enköpingsläkaren Ernst Westerlund (han med blomman). 1905 såg den svenska arbetarrörelsen till att det inte blev något krig med norrmännen som ville upplösa unionen. Finska vinterkriget lockade svenska frivilliga, men den svenska regeringen gick också med på att förnödenheter och militär utrustning sändes till Finland som utkämpade ett försvarskrig mot sovjetarmén.
Även den svenska solidariteten, officiellt deklarerad eller ej, ingår i mönstret.
Detta rubbade inte på något sätt den svenska neutralitetslinjen. Neutralitet och solidaritet måste alltså inte stå i motsättning till varandra. Tvärtom kan det neutrala landet i tider av krig visa ett större mått av praktisk solidaritet än om det skulle dras in i kriget och behöva kämpa för sin egen fortlevnad. Denna logik förstår inte de svenska förespråkarna av det de kallar ”solidaritetspolitiken” som de anser utesluta strävan efter neutralitet. De mest hängivna av dem tänker sig att solidariska handlingar måste ta sig militära former, och därför, sägs det, behöver Sverige skaffa sig kryssningsmissiler som kan ”ta striden in på motståndarens territorium”
Det måste stå fullkomligt klart att ett land som vill stå neutralt inte har anledning att hota eller avskräcka någon med sådana offensiva vapen. Denna logik är en krigslogik! Den bör bestämt avvisas.
Vidare: Att reservera ”solidariteten” för vissa stater eller grupper av stater, som den svenska riksdagens så kallade solidaritetsförklaring från 2009 gör, är långt ifrån välbetänkt. Småstaten gör sig själv en otjänst genom att diskriminera mellan potentiellt stridande. Om vi själva skulle bli utsatta för övergrepp, kan det inte vara viktigt varifrån hjälpen kommer – om den kommer. Och vi kan aldrig lita på att den kommer, med eller utan alliansanknytning.
Just därför är det också synnerligen oklokt att på förhand utpeka fiender eller att ansluta sig gängse fiendebilder. Det är faktiskt inte alls så, som en demokratisk kongresspolitiker oemotsagd får påstå i ett tidningsreportage, att ”vi [USA och de alliansfria staterna Finland och Sverige] har en gemensam angripare i Ryssland” (Dagens Nyheter 20/5). Sverige har inga fiender och bör för ingen del göra någon makt i omvärlden till sin motståndare. Att Ryssland skulle ha revisionistiska ambitioner i Östersjöområdet, och uppträder aggressivt gentemot vårt land, är ett påhitt av den svenska Nato-lobbyn. Ryssland är förvisso oförutsägbart, som alla stormakter. Ingen idealistisk utrikespolitik i världen kan ändra på detta förhållande. Hotet mot världsfreden har knappast sitt epicentrum i Nordeuropa.
Också det ryska folket kan för övrigt vara värt vår solidaritet.