Detta är ett paradoxalt förhållande:
Sverige beskrivs i internationell press och i internationella försvarsanalyser som ett neutralt land, liksom andra europeiska länder vilka står utanför militära allianser. Men svenska politiker av olika sort, liksom militära så kallade experter, undergräver systematiskt möjligheterna för vårt land att stå utanför en eventuellt våldsam konflikt mellan stormakter.
Svensk neutralitet har aldrig kränkts; optionen att kunna stå neutral har förslösats. Det är ett självskadebeteende.
Låt oss tala klarspråk. Ett litet land har inga förutsättningar att besegra en stormakt, i synnerhet en som är kärnvapenbestyckad. Däremot kan den hålla en potentiell angripare på avstånd genom en kombination av förnuftig utrikespolitik och ett robust militärt och civilt försvar. Sverige har tyvärr gjort sig av med bägge dessa förutsättningar. Vår svaghet är inte ödesbestämd; den är självförvållad.
Desperata politiska ledare jämte stridslystna högre officerare (och diplomater!) har, utan minsta tecken på självrannsakan, försökt att handla kompensatoriskt: luta sig mot det ena militärblocket, utkämpa krig i främmande länder utan att det egna oberoendet varit hotat, värna folkrätten men endast selektivt. Man har velat vinna sympatier genom att uttala solidaritet. Detta är stormaktsbeteende i skrattspegeln.
Men det är riskabelt – ja, äventyrligt – att ta den bilden på blodigt allvar. Det är oklokt att, som sittande försvarsberedning, utgå från att Sverige kan bli föremål för ett isolerat fientligt anfall. Det är dumdristigt att för hela världen påstå att Sverige inte kan undgå att dras med i en väpnad konfrontation i vår nära omvärld. Detta är inte empiriskt baserade utsagor. De håller inte för analytisk prövning. De är förtida fantomsmärtor. Inget fullgott beslutsunderlag.
Det kan förvisso inte vara problematiskt att Sveriges fåtaliga stridskrafter samövar med andra länders, som då och då sker. Men om de kapaciteter (”förmågor” heter det på nyspråk) som övas tar sikte på offensiv krigföring i en anfallssituation, eller om de ensidigt inriktas på att svenskt territorium, på mark, i luft eller till havs, ska upplåtas åt styrkor från andra nationer, kommer vi obestridligen att få se en fiende i vitögat. Vi kommer att öda vår egen värnkraft.
Ett litet land ska möta motståndarens trupp där denne minst anar det. Vår krigsplanläggning borde utgå ifrån att det är där vår komparativa styrka ligger. Falla in från sidan eller ur bakhåll, det uthålliga folkkrigets strategi och taktik. Tillbakadragandets konst. Gräns- eller tröskelförsvaret kan blott vara ett uppehållande försvar, till dess massan av soldater och befolkning har mobiliserats. Denna massa kan aldrig läggas ut på entreprenad eller upphandlas på kompisbasis. Personalkrävande måste en sådan försvarskraft under alla omständigheter vara.
En sådan tydlig inriktning av vår försvars- och säkerhetspolitik kommer att vara krigsavhållande. Den gynnas inte av att Sverige på förhand utpekar fiender, det vill säga förbrukar sin trovärdighet. Avgivna solidaritetsförklaringar åt olika håll behöver visserligen inte betyda så mycket i praktiken men utgör definitivt en riskfaktor. De kan missförstås eller avsiktligt vantolkas. Hur Sverige ska agera i en krigssituation bör inte läggas fast i fredstid. Vi bör inte blotta oss.
Sverige får inte hänga upp sin existens på givna löften – detta gäller oavsett om vi blir med i Atlantpakten eller ej. Löften kan brytas. Det kostar stormakten föga. Stormakter är intressestyrda och därför mindre noga med anseendet. Godhet eller givmildhet är inga lämpliga parametrar i en riskkalkyl. Ideologier kommer och går. Också imperier sopas undan. Det nationella tenderar att vara mera beständigt. Det är försvarsviljans och folkförsvarets grund.
Vårt land bör bevara sin neutralitetsoption. Den utesluter inte samverkan över gränser. Den förstärks av grannsämja. Den känner ett behov av både respekt och självrespekt. Den förtjänar att komma till heders.