På sistone har det låtit som om den svenska säkerhetspolitiska linjen länge legat fast, men att den nu måste förändras eftersom Ryssland plötsligt börjat uppträda aggressivt och invaderar andra länder. Vilket indikerar att vi i Sverige också kan komma att råka illa ut. Därför måste vi nu kasta om rodret, helst innan sommaren, för annars vet vi inte vad som händer.
Detta är fel. I själva verket har den svenska säkerhetspolitiken ändrats mycket mer radikalt efter murens fall, än vad ett Natomedlemskap skulle innebära.
Men låt oss ta detta från början.
Traditionellt har säkerhetspolitik i första hand syftat till att säkra nationens fortbestånd, försvara nationens autonomi (självbestämmande), eller ytterst rikets överlevnad. Och medlen för att klara detta har handlat om försvarspolitik (försvar mot angrepp), utrikespolitik, att bevaka intressen gentemot andra aktörer som kan ha betydelse. Detta har kallats för ”den yttre säkerheten”. Därtill har kommit ”den inre säkerheten”, exempelvis poliser och annan rättsvårdande verksamhet. Läs ledaren