Att det nordeuropeiska området har hamnat i säkerhetspolitiskt blickfång under senare år är ostridigt. Det ojämna styrkeförhållandet mellan Nato-blocket och Ryssland tycks här ha fått en kristallisationspunkt. Vilket är litet märkligt, ty med Warszawapaktsländernas undantagslösa inträde i Nato har de direkta konfliktytorna nere på kontinenten ökat och samtidigt förskjutits österut. Gränsen mellan ”Öst” och ”Väst” går inte längre i Östersjön (om man bortser från Kaliningradenklaven) utan mellan Ryssland och före detta vasallstater jämte sovjetrepubliker.
Naturligtvis har också Nato-landet Norge som ”atlantmakt” en gräns med Ryssland, både till lands och till havs. Tvistefrågor mellan dessa länder, exempelvis på Svalbard, har lösts med fredliga medel – och detta måste vara småstatens enda framgångslinje. Som vi redovisat på denna sajt har emellertid en fortgående militär nedrustning ägt rum i Norge, särskilt av armén, ”landmakten”, samtidigt som Ryssland efter katastrofåren som följde på kalla krigets slut har inlett en storskalig satsning på militär så kallad förmågeutveckling. I detta läge beslutar den norska staten om amerikansk truppnärvaro av permanent slag på norsk mark. Det har redan setts som ett brott mot norsk ”baspraxis”.
Den ryska reaktionen är förväntad. Den ryska ambassaden i Oslo protesterar och påstår att detta steg kommer att höja spänningsnivån i det ”nordliga området” . Det vore märkligt om Moskva inte skulle se det så. En potentiell fiende kryper närmare in på livet. Detta borde oroa också grannlandet Sverige. Men den svenske försvarsministern Peter Hultqvist är ensidigt oroad över det ryska övningsmönstret i och runt Östersjön . Han förefaller oförmögen att se att det krävs två krafter för att spänning ska uppstå och eventuellt förstärkas. På bägge parter i en stormaktskonflikt måste man därför kunna ställa krav på sans och måtta. Och med bägge måste man stå på talefot, om man inte vill bli överkörd.
Francois Macron, den nyvalde presidenten i den lilla stormakten Frankrike, ett av Natos grundarländer, söker nu – med sin deklarerat proeuropeiska dagordning – ett närmande till Moskva . Det är knappast för att han sympatiserar med Vladimir Putins inrikes- eller utrikespolitik. Men också som allierad västmakt har Frankrike nationella intressen att tillvarata – de ligger inte minst på det ekonomiska planet – och det är ingalunda något önskeläge för detta Frankrike att det större och starkare Tyskland ska få diktera den europeiska orienteringen framöver. Nationalstaten är fortfarande basen för high politics. I detta sammanhang är det nödvändigt att erkänna också andra staters nationella intressen, utan onödiga misstänkliggöranden.