Sannolikhetsläran är en kraftfull vetenskap, som framför allt kan belysa återkommande händelser. Men för krig passar den dåligt. Sannolikhetsresonemang är olämpliga i försvarsplaneringen, och därmed också för säkerhetspolitiska beslut. Jag menar därför att Anders Brännström har rätt, skriver Lars Ingelstam, bland annat tek dr i matematik…
Att allvarliga beslut om säkerhet och försvarskostnader baseras på ”gissningar om sannolikhet” är allvarligt av flera skäl. Ett sådant är att de frestar till ett schackrande med begrepp som saknar innehåll. De båda i dessa dagar omstridda formuleringarna (”kan inte uteslutas”, ”osannolikt”) är som teoretiska påståenden logiskt likvärdiga, men också tomma på empiriskt innehåll. Tydligen har Försvarsberedningen, trots detta, ”i veckor förhandlat om dem” vilket – harmset men något dumdristigt – offentligt avslöjats av KD:s Mikael Oskarsson. Ännu allvarligare är två andra konsekvenser: bristen på långsiktighet och behovet av fiendebilder…
Vid ett välbesökt seminarium i Riksdagshuset under 2017, organiserat av Folk och Försvar tillsammans med KD, föreläste generalmajor Karlis Neretnieks (ledamot av Krigsvetenskapsakademin, dessutom författare till KD:s säkerhetspolitiska program). I ett mönstergillt klart och välformulerat föredrag på 12 minuter förklarade generalen i detalj hur Ryssland på mindre än 12 timmar skulle kunna skaffa sig militär kontroll över Gotland och huvuddelen av Sydsverige, utan att den svenska Försvarsmakten skulle kunna göra något som helst åt det. Detta hälsades inte, som man skulle tro, med skrämd tystnad, utan med rungande applåder. En stund senare fick samme general möjligheten att argumentera för 50 procent högre anslag till Försvarsmakten, och då blev bifallet om möjligt ändå större.
Det är legitimt att argumentera för ett starkt försvar, men det är både olämpligt och kontraproduktivt att detta sker genom ensidiga och överdrivna fiendebilder. Sådana skapar oro snarare än beslutsamhet i befolkningen, splittrar opinionen och försämrar de allmänpolitiska relationerna till våra grannländer, särskilt Ryssland..
Försvarssektorn, från försvarsministern och nedåt, förpliktar sig att inte lägga sig i utrikespolitiken, särskilt gentemot Ryssland. Våra relationer dit är svåra nog ändå, och måste innefatta diplomati, handel, kultur, utbildning, turism, vänorter och mycket annat, plus i dagsläget EU:s sanktioner och hur vi ska förhålla oss till en bekymmersam utveckling av mänskliga rättigheter. Allt detta blir svårare om Försvarssektorn anser sig tvungen att i ett allt högre tonläge framställa Ryssland som allmänt opålitligt och en hotfull fiende. Bättre då göra som Finland: inte mucka gräl i onödan, tänka och handla beslutsamt, föra samtal och söka samarbete. Läs artikel