Jag är (passiv) medlem i föreningen Språkförsvaret. Försvar av svenskan är naturligtvis också ett försvar av Sverige. Blir svenska språket undanträngt – i företag och högskoleutbildningar, längs butiksstråk och på hemsidor – då sjunker värdet av Sverige. För det är ju inte så att svenskar är ett särskilt mångspråkigt folk och älskar att lära sig nya främmande språk. Det är engelskan som tar över. Och den engelska som de allra flesta svenskar försöker sig på att tala är ett andra eller tredje klassens språk. Detta riskerar att skapa å enda sidan ett dominansförhållande, å andra sidan en känsla av underlägsenhet.
Det är inte bara lågutbildade som har problem. Förre talmannen i Sveriges Riksdag – riksdagens förmögnaste ledamot – var känd för sin skraltiga engelska. Lingvisterna har övertygande visat att både kommunikation och kognition tar skada om människor tvingas tala om viktiga saker på ett språk som de inte till fullo behärskar. Den mer eller mindre officiella användningen av engelska i oträngt mål förvärrar skadeverkningarna. Nu talar vi inte om turistandet; där klarar man sig i värsta fall med teckenspråk. När kungahuset länge hade e-postadressen royalcourt.se, spred det enbart löje.
Språkförsvaret är ett försvar av Sverige, inte av ”svenskhet”. Det är mycket bra att svenskar hämtar impulser från utlandet, men det får inte ske till priset av ett förlorat svenskt kulturarv. Ingenting är viktigare för att detta arv ska förvaltas väl än det egna språket. Språkvården måste därför vara en helt central nationell angelägenhet. Svenska medier, bokförlag, offentliga kulturinstitutioner lever inte alltid upp till den språkliga standard som man har rätt att förvänta av dem. De bör vara förebildliga, måna om sitt anseende. Ur det perspektivet har också har de ”gamla orden” ett minst lika stort existensberättigande som nyorden.
Den som försvarar något vill motsatsen till utplåning. Detta kan säkert av en del upplevas som konservatism. Men att bevara det som är vackert och har tillkommit under stor möda – språket har dock mejslat sig fram! – kan faktiskt vara framsynt, eftersom det berikar och med all sannolikhet gör oss klokare. Det går lättare att lära och lättare att handla på det egna språket än på något annat. Akademiska texter bör exempelvis skrivas på modersmålet. Måste de ges annan språkdräkt inför publicering, får man tillgripa översättning. I mellanfolkliga fora borde svenskar insistera på tolkning.
Själv har jag använt engelska och andra språk i yrkessammanhang, vid intervjuer, under seminarier och konferenser, som moderator; en och annan föreläsning blir det ju också. Men det är inte sällan tvångslägen eller nödlösningar. Det händer också att jag översätter litteratur (mest från tyska). Sådant ”ordbruk” tjänar på frekvent användning. Men även det språk man är född till och uppvuxen med måste underhållas – så att det fungerar inför olika publiker och på olika stilnivåer. Här, menar Språkförsvaret, sviktar och sviker det officiella Sverige. Det behöver således talas till rätta.
På denna sajt länkar vi ofta till material på främmande språk (engelska, norska, danska, någon gång tyska). Det är en resursfråga, ingen policy. Vi har inte tillräcklig översättningskapacitet. Samtidigt ställer vi kravet att originaltexter skrivna på svenska håller fullgod kvalitet. Det är ett sätt att vinna tilltro och respekt. Och det ingår i försvaret av det som är Sverige.