Omi Söderblom, hovrättsråd i Svea hovrätt och släkting till förre ambassadören Staffan Söderblom, har skrivit en bok om dennes befattning med Raoul Wallenberg-ärendet.
Det är en tung bok i dubbel bemärkelse. Den väger 1, 2 kg och är tungläst till följd av författarens omständliga språk med mängder av främmande och påhittade ord.
Omi Söderblom har lagt ned ett omfattande arbete för att kartlägga Söderbloms levnadsbana och hans befattning med RW-ärendet. Hon har tagit del av den rikliga litteraturen om Raoul Wallenberg och i synnerhet, vilket är värdefullt, kunnat förfoga över Staffan Söderbloms privata brevväxling.
Staffan Söderblom, son till ärkebiskopen Nathan Söderblom och hans hustru Anna, var en mycket begåvad diplomat som gjorde en snabb karriär i utrikesförvaltningen. Han antogs som attaché i UD 1921, blev utrikesråd och chef för politiska avdelningen 1939 och beskickningschef och minister i Moskva 1944. Han avslutade sin karriär som minister i Bern 1946 och ambassadör i Peking 1951.
Söderblom gjorde en viktig insats som polchef i UD under andra världskriget. Under efterkrigstiden har han blivit omstridd för hur han under sin tid som beskickningschef i Moskva 1944–1946 handlade ärendet med den försvunne svenske diplomaten Raoul Wallenberg. Det gäller i synnerhet Söderbloms samtal med Stalin den 15 juni 1946.
Raul Wallenberg sågs sista gången i livet i Budapest den 17 januari 1945 efter det att han den 14 januari besökt de inkommande ryska styrkorna. Den 16 januari meddelade ryska utrikesministeriet (MID) att Wallenberg tagits i ryskt beskydd. Ett meddelande som inte bestyrktes från rysk sida under Söderbloms tjänstgöring i Moskva.
Som framgår av Omi Söderbloms redovisning gjorde Staffan Söderblom stora ansträngningar för att reda på vad som hänt Raoul Wallenberg. Han hade dock personligen kommit till uppfattningen att Raoul i själva verket omkommit under slutstriderna i Budapest. Det var en uppfattning som torde ha delats av flera på svensk sida, bland andra Östen Undén som blev utrikesminister den 31 juli 1945 och med vilken Staffan Söderblom stod i nära kontakt.
Vid det unika avskedssamtalet med Stalin – det hade aldrig hänt förr att Stalin tog emot en småstatsambassadör – tog Staffan Söderblom upp RW-ärendet och begärde att man på rysk sida skulle göra närmare efterforskningar om hans öde. Dock tillade Söderblom att han var ”personligen övertygad om att Wallenberg fallit offer för en olycka eller för rövare”. Det är för detta uttalande han har fått utstå så mycket kritik. Vi vet i efterhand att Raoul Wallenberg befann sig i ryskt fängsligt förvar i Moskva från februari 1945 till juli 1947, då ryssarna tog livet av honom. Staffan Söderblom torde dock ha haft täckning för sin framställning till Stalin från utrikesminister Undén.
Omi Söderbloms skildring av Staffan Söderblom är panegyrisk på gränsen till det löjliga. För henne är han ett diplomatiskt geni och alla hans många belackare inom och utom utrikesförvaltningen illvilliga och avundsjuka idioter. Även statsminister Erlander får sig en släng. Hon vägrar också att ta till sig de bevis som föreligger sedan 1950-talet om att Wallenberg faktiskt befann sig i fängsligt förvar i Moskva 1945 – 1947.
Denna författarens ensidiga och partiska inställning förtar en hel del av bokens värde. Å andra sidan innehåller boken en mängd information om den tid då Staffan Söderblom verkade, och han framstår trots allt i bättre ljus än det rykte som vederfarits honom. Särskilt intressant för undertecknad sentida kollega till Staffan Söderblom som handläggare av RW-ärendet och ambassadör i Moskva är det att läsa om alla miljöskildringar i boken från utrikesförvaltningen och från Staffan Söderbloms liv.
Så för den som är intresserad av svensk utrikespolitik, av Raoul Wallenberg och av Ryssland är boken läsvärd.