För en generation sedan eller så var det accepterad överideologi, att nationalstatens tid var förbi. och Globaliseringen ansågs rycka mattan undan enskilda staters suveränitet och den europeiska integrationen, med sina många överstatliga element, höll på att fördjupas. Teckentydare från olika håll och kanter utlade detta som en oundviklig process med övervägande godartade följdverkningar. Fred i vår tid stod på dagordningen.
Onekligen en något originell tolkning av de krafter som samtidigt var i rörelse. Flera nya stater i omvärlden uppstod eller återuppstod, andra återställde sin statliga suveränitet och sitt nationella oberoende. De öst- och centraleuropeiska frigörelserna följde på befrielsen från kolonialt överherravälde i tredje världen, den senare nog så utdragen. Insiktsfulla bedömare, en bristvara, såg 1900-talet, inte 1800-talet, som nationernas århundrade.
Ur det perspektivet är 1900-talet ännu inte avslutat. Nationsbildning pågår alltjämt. Imperiernas fall – några föll under första världskriget, några efter det andra – var blott inledande steg. Etablerade nationalstater behövde stålsätta sig och se om sina hus, vilket inte lyckades alla gånger. Men nationalkänslan förblev stark, både i nya och gamla statsbildningar. Från Olympens dimhöljda höjder kunde blicken för detta sakernas tillstånd fördunklas.
I de internationella nätverkens tid trodde åtskilliga pundits, att regioner skulle komma att utplåna nationer. Detta var inte ett önsketänkande så mycket som en önskan. Nationalstaten är den moderna demokratins födelseplats; antidemokrater har slagit vakt om riket – ett faktiskt eller föreställt rike – vilket kan ses som en form av institutionaliserad form av regionalism. I övernationella riksbildningar (inom forskningen används i tillämpliga fall termen konglomeratstater) var centralmakten i allmänhet svag, klaner och särintressen desto mera potenta.
Ja, sådan var globalisatörers och regionalisatörers dröm och strategi. Och verkligheten?? Neokoloniala projekt skapade informella dominansrelationer, som inte sällan ledde till militära urladdningar, särskilt i Afrika, där de inhemska ”statligheterna” var nyvunna och bräckliga. Kuppen blev ett omtyckt verktyg för makterövring. På sina ställen har inbördeskrigen varit endemiska. Frånvaron av robusta statliga strukturer har där blivit ett livsavgörande problem. Juntor kommer och går. Den väst- och nordeuropeiska anti-etatismen har aldrig kunnat förstå, varför det blev på det viset.
Den såg tvärtom statens bortvittrande – en gång en vulgärkommunistisk utopi – som vägen framåt, i Sverige 1991: ”den enda vägen”. Regeringar lade ut en hel del traditionell statsmakt på entreprenad och tog sig före att avveckla några av dess kärnuppgifter, enkannerligen forsterlandsförsvaret. Alltjämt, när det sägs i propagandaapparaterna, att säkerhetsläget i vår del av världen stadigt försämras, är de beredda att privatisera offentlig våldsmakt, exempelvis delar av fängelseväsendet; inom det polisiära har detta redan skett i partiell skala.
Är då statsmaskineriet inte intakt? Jodå, det sysselsätter fler än tillförne. Flera sakkunniga, kommunikatörer, administratörer. Överbyggnaden synes vara oanfrätt. Men är den exekutiv? I Sveriges linje, dess officiellt sanktionerade utrikes- och säkerhetspolitik och landets relationer till andra statliga aktörer, tycks det glappa. Vårt lands förhållande till andra länder sköts, synes det denne betraktare, ad hoc, utan större eftertanke. Någonting saknas: stabilitet. Smidighet behövs förvisso, men smidighet utan stabilitet blir: hjälplöshet, undfallenhet.
De sanktionerade illusionerna från Bildt-eran lever således kvar. Staten är en börda, en belastning. Två svenska försvarsministrar, tomhylsan och garanten, fullgjorde inte värnplikten, sin medborgerliga plikt. De svek. De tydde sig för beskydd inte till svenska folket, utan till främmande makt. Då blev det friktion med andra främmande makter. Vår egen diplomatiska och försvarskapacitet var inte preparerade för detta.
Så kan man inte ha det. I umgänget med Nato-hegemonen USA och i skuggan av ett Ryssland på krigsfot är det nu bjudande nödvändigt, att den lilla statens stolthet och suveränitet restaureras. Fel väg att gå är att avlöva grundlagen på medborgerliga fri- och rättigheter. Presspolitiken under andra världskriget kan därvidlag inte vara förebildlig. Den gynnade inte vår andliga beredskap. Andra yttringar av den svenska regeringens agerande, följden av ett tvångsläge, var förståndiga och mer begripliga. Sverige blev aldrig någons lydstat. Den får inte bli det.
Statsfientligheten av 80- och 90-talsmärke fick många skadeverkningar i detta svenska land. Den drevs parallellt med en uppluckring av den traditionella alliansfriheten. I backspegeln framstår den som en olycklig parentes. Demokratisk nationalism förespråkas numera av en högerliberal riksdagsman och före detta Timbro-chef . Det mentala och konstitutionella reparationsarbetet får säkert lov att dra ut på tiden. Anpasslingar är inte vad som behövs, när den starka statens lov ska sjungas.