Statsminister Ulf Kristersson talade vid Kungliga Krigsvetenskapsakademiens högtidssammankomst den 12 november 2024. Han delgav auditoriet sin vision om hur Sverige ska försvaras. Men han hade inte någon genomtänkt analys att komma med.
Kristersson talade om ett ”Sverige som inte längre agerar som en idealist i marginalen utan som realist i händelsernas centrum”. Det är pretentiöst så det förslår.
Sverige är i dessa sammanhang en småstat med ytterst ringa försvarsförmåga som knappast har några möjligheter att påverka skeendena i stort. För vår del handlar det om att ha vänskapliga relationer till andra stater, att hålla avstånd till andras konflikthärdar och att bevara Sveriges fred och det egna självbestämmandet.
Vi kan i brist på insikt om dessa grundläggande utgångspunkter säkert hamna i ”händelsernas centrum” genom att låta involvera oss i risker som inte är våra och som vi borde distansera oss från. Det finns alltid krafter som vill tubba en småstat att fronta för andras intressen och att låta sig snärjas av en agenda, som strider mot det egna nationella intresset. Det är vad som är i görningen nu.
Det sker bland annat genom DCA-avtalet som öppnar vårt territorium för främmande makts operationer; genom deltagande i den militära upptrappningen runt Arktis; genom insatsstyrkor till Finland och Lettland; samt genom bidrag till militära projekt riktade mot den indo-pacifiska regionen. Det är något annat än en svensk realistisk orientering. Det är en farlig väg i det nuvarande hårt uppskruvade spänningsläget mellan stormakterna, där man har att räkna med konfrontationer, som i bästa fall kan behärskas men i värsta fall kan trappas upp till svårkontrollerad eskalering.
Kristersson talar om ett Sverige ”som i varje läge agerar för att värna svenska nationella säkerhetsintressen.” Men han underbygger inte påståendet. Han visar inte på något konkret. Regeringens politik står för motsatsen.
Kristersson vill mena att när man går in i Nato så är en lärdom ”att man måste vara helhjärtad. Gå all-in.” Detta är löst prat som döljer de reella spörsmål som vårt medlemskap i Nato ställer oss inför. Ingen annan medlemsstat går ”all-in” i Nato. Alla driver egna intressen. Ungern och Turkiet har stakat ut självständiga kurser. USA vill involvera Nato i sina konfrontationer med Kina. De östliga staterna vill att styrkor från andra stater ska vara på plats och fronta för att säkra att Nato inte backar ur om det verkligen skulle gälla. Det handlar även i hög grad om vem som ska ha avgörandet i sin hand när det gäller de enorma investeringar i försvarsmateriel som planeras och där de ekonomiska intressena drar åt olika håll men USA än så länge har dragit längsta strået. Det handlar också om relationen mellan EU och ett Nato under amerikansk dominans.
Uppgiften är inte att ”Gå all-in”. Uppgiften består i att driva en politik som är inriktad på ett starkt eget defensivt försvar, en bevarad självbestämmanderätt, minskade internationella spänningar samt diplomati för främjande av fred. I det sammanhanget är konstruktiva samarbeten i Norden något som bör tas tillvara. Det är dock inte ett problemfritt område. Norge och Danmark har sedan länge upparbetade och starka band till USA. Sverige och Finland har genom DCA-avtalen tagit steg i motsvarande riktning.
Det blir platt när Kristersson förklarar att ”vi inte bara ska vara bäst i klassen när det gäller att följa regler, utan också vara med och sätta regler och föreslå förändringar när vi inte håller med.” Det hela ger ingen konkret vägledning: hur ska Sverige till exempel förhålla sig när Natos försvarsplanering för enskilda länder mejslas fram och det gäller att hävda svenska intressen?
Konkret tar Kristersson upp att Sverige ”börjat titta på nödvändiga förberedelser för att möjliggöra militära operationer, såsom framflyttning av allierade förband, förhandslagring och underhåll till – och inom – Östersjöregionen och Nordkalotten.” Utgångspunkten är inte här försvaret av Sverige utan hur vi ska inlemmas i en strategi som bygger på helt andra parametrar och riskerar att dränera den egna försvarsförmågan.
Kristersson nämner även att Sverige gör sig ”redo att bidra med personal i gemensamma insatser. Om bara några månader åker en mekaniserad bataljon till Natos framskjutna närvaro i Lettland. Under 2025 påbörjar vi även i praktiken ramnationsansvaret för Natos framskjutna närvaro i Finland. Vi bidrar med flyg till Natos luftrumsövervakning och vi planerar för att bidra till de stående marina styrkorna.”
Sådana insatser ligger dock inte i Sveriges intresse. Allt vad vi har av försvar behövs i hemlandet. Lettland kan införa allmän värnplikt för att täcka egna behov. Finland har i förhållande till oss ett synnerligen starkt försvar. Det finns ingen anledning för oss att bidra till att finnarna ”outsourcar” försvarsuppgifter, särskilt som det i praktiken inte kan handla om annat än symbolik. Vi bör dessutom inte låta oss dras in i någon av de baltiska staternas eller Polens känsliga och konfrontatoriska relationer till Ryssland, vilka bestäms av en politik som vi inte har något inflytande över.
Kristersson går inte bara ”all-in” i Nato utan han tycks se sig själv som en aktör som har hela världen som spelfält: ”vi måste bry oss om Asien om vi vill att USA ska bry sig om Europa. Det finns alltså både ekonomiska och säkerhetspolitiska skäl till att jag själv åker till Japan och Sydkorea om några veckor.” Detta saknar proportioner och är så inställsamt att det får löjets skimmer. Leder det till något konkret, som binder oss, kan det vara skadligt. Sverige ska bara hålla sig borta från detta av ytterst spända stormaktsrelationer präglade område.
Enligt Kristersson ska de europeiska Nato-länderna ta ett större ansvar för sin egen säkerhet, sina egna nationella försvar och sina försvarskostnader. I detta kan vi instämma, men konkreta belägg saknas för att detta på allvar genomförs i Sverige.
Kristersson konstaterar: ”Sveriges försvar börjar nu i Finland och i de baltiska staterna och sträcker sig västerut och söderut. Ett angrepp mot oss måste alltså inte ske på svensk mark. Vi behöver mentalt ställa om. Vår blick på svensk säkerhet måste sträcka sig bortom Sveriges gränser.” Detta är en förvrängd vinkling. Blir det krig, så drabbas inte vi. Det äger rum någon annanstans. Men detta är ideologiska påståenden utan konkret analys. Om vi enligt Kristerssons inriktning ska vara med och fronta mot Ryssland både i Finland och de baltiska staterna och även i Polen så kommer vi inte undan från att bli indraget från första stund.
Man kan jämföra Kristerssons ”bäst i klassen” attityd med finske försvarsministern Antti Häkkänens klargörande linje att ”den finska armén behövs i Finland” och ”att det inte var förnuftigt av oss att skicka marktrupper någon annanstans när vi ber om marktrupper från annat håll.”
Det svenska försvarsutskottet redovisade i ett yttrande för många år sedan de av riksdagen fastslagna ”målen för den svenska säkerhetspolitiken och det svenska totalförsvaret, nämligen att avhålla från varje försök att utnyttja vårt land, att till det yttersta försvara hela vårt land om vi utsätts för militärt angrepp, att möta militära angrepp varifrån de än kommer och att genomföra ett
effektivt och uthålligt motstånd i varje del av landet och i alla former som folkrätten medger.”
Dessa mål borde vara vägledande för oss än idag och gälla även som medlem av Nato.
Lästips:
yttr 1987/88 föu1y y (Yttrande 1987/88:föu1y) | Sveriges riksdag (riksdagen.se)