Vi återpublicerar här en artikel från 13 augusti 2020.
Ska Sverige gå in för regimskiften i andra länder? Det korta svaret är nej. Frågan aktualiseras av utrikesminister Ann Lindes förslag om förnyade europeiska sanktioner riktade mot Vitryssland efter utgången av det nyligen avhållna presidentvalet och dess efterbörd där. Den har varit på tapeten redan tidigare, då Sveriges regering medverkat till regimskiften (Libyen) eller förespråkat sådana (Venezuela). Sådant strider mot god ton i umgänget mellan stater.
Det finns –givetvis – mycket att anmärka på ordningen i den vitryska staten. Dess ledning är brutal. Men var stat har sina fel och förtjänster. Vår egen är ett arvfurstendöme med en statschef som har stått i spetsen för riket i snart ett halvt sekel. Ordningen och innehavaren kan alltid diskuteras – det är väl så man gör i en demokrati – men det är svårt att hävda att den svenska konstitutionella monarkin borde vara mönsterbildande för andra länder. Inga stater i Europa valde just den modellen efter händelserna 1989–91.
Sverige är en rättsstat, med inslag av korruption, rättsövergrepp, och en parlamentarisk demokrati, där minoritetsstyre är regeln och majoritetsstyre undantaget. Ändå sluter en stor del av befolkningen upp kring samhällssystemet i vårt land, dess institutioner och ledarskap, även om det finns många som skulle vilja ha det annorlunda på det ena eller andra sättet. Olika åsikter om handhavandet av coronapandemin har inte lett till några oroligheter i folkdjupen; däremot har det tillsatts en kommission. Vi är heller inte speciellt pigga på att man pekar finger åt oss.
Men våra politiska eliter drabbas ibland av övermod och utpekar andra stater som skurkstater, diktaturer, auktoritära, illiberala och så vidare. Anledningen synes vara att eliterna i dessa stater (som sinsemellan kan uppvisa mycket olika ansikten) inte är beredda att göra samma vägval som vi har gjort – och att deras befolkningar inte är tillräckligt mogna eller handlingskraftiga för att kunna ändra på tingens nuvarande ordning. De måste få hjälp utifrån. Detta är mycket våghalsigt och mycket ohistoriskt betraktat.
För tänk om någon främmande makt (det kan naturligtvis vara vem som helst) kommer och säger till vår statsledning, att så där får ni inte agera i era affärs- eller handelsförbindelser, de där utländska investeringarna gillar vi inte att ni tillåter – i annat fall tillgriper vi sanktionsvapnet. Kanske skulle Sveriges regering böja sig för sådana reprimander, men särskilt hedervärt vore det knappast. Och vad är det som säger att vitryssarna inte av egen kraft skulle klara av att göra sig av med en misshaglig härskare, när hela Östeuropa med framgång reste sig mot ett väpnat stormaktsvälde för litet mer än en generation sedan – och detta av egen kraft?
Den svenska småstatens sanktionspolitik, riktad mot andra småstater, bär opportunismens alla kännetecken. Den är inställsam, kortsiktig, den är inte principiell utan selektiv, den kan dessutom vändas mot oss själva. Den syftar helt klart till regimskifte, ett brott mot FN-stadgans artikel 1, som stadgar varje folks rätt till självbestämmande, varav följer att en stats styresskick inte får dikteras av andra. Man får hoppas att vår utrikesministers framstötar i denna sak stöter på patrull.