Intervjuad av Sydsvenska Dagbladet (30/4 2015) svarade dåvarande statsministern Stefan Löfven på en fråga:
”Varför är det hugget i sten att Sverige inte ska gå med i Nato?
– För att det inte skulle tillföra oss någon säkerhet i närområdet. Det skulle tvärtom skapa mer osäkerhet. Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Det är inte bra om två militärallianser har direktkontakt, säger Löfven.”
Svaret som föranledde en hel del protester var rationellt och genomtänkt. Det borde ha tagits tillvara i den debatt om svenskt medlemskap i Nato som forcerades fram sju år senare.
Som avgången statsministern höll Stefan Löfven fast vid denna sin grundläggande inställning och var skeptisk till svenskt medlemskap i Nato. Intervjuad av YLE (1/4 2022) framhöll han:
”För egen del har jag inte blivit överbevisad om att vi plötsligt skulle få en säkrare situation om vi lägger Natogränsen alldeles intill Ryssland i hela Europa, säger Löfven. Han ser en situation som liknar det kalla kriget, med två block mot varandra. Nu är det inte Sovjetunionen eller Warszawapakten. Det är Ryssland som vill ha en skarp gräns, bakom vilken de ska känna sig trygga. Löfven tror inte på att ha Nato och Ryssland precis intill varandra. Det ökar inte säkerheten säger han”.
Resonemanget var förnuftigt. Han anknöt liksom 2015 till den traditionella svensk linjen att inte i onödan bidra till att öka spänningar och höja risken för konfrontationer. Sedermera bytte han ståndpunkt, då han hade fått klart för sig åt vilket håll statsminister Magdalena Andersson och kretsen runt henne var på väg. Som den trogne socialdemokrat han är såg han uppenbarligen inget annat alternativ än att backa upp regeringens och den socialdemokratiska partiledningens vägval. Han ville inte heller ha en Natodebatt i valrörelsen och folkomröstning gick han emot.
Den som hade hoppats på att få denna för svensk säkerhetspolitik så utslagsgivande beslutsprocess närmare belyst i boken Svetsare och statsminister, Atlas 2024, författad av Löfven i samarbete med Ulrika Knutson, blir emellertid tämligen besviken. Han diskuterar inte direkt beslutsprocessen eller de argument som var avgörande, men berör problematiken.
Löfven var statsminister under perioden 2014 – 2021. Han tillträdde samma år som Ryssland annekterade Krim och trappade upp krigföringen i Donbas. Att Sverige 2022 ansökte om medlemskap och 2024 blev medlem av Nato var enligt Löfven ”helt nödvändigt”. Han hänvisar framför allt till att den europeiska säkerhetsordningen kastades över ända i och med att Ryssland inledde ett fullskaligt krig mot Ukraina den 24 februari 2022. Att han då, initialt, trots det brutala angreppet, var skeptisk till medlemskap går han inte närmare in på i boken.
Löfven för emellertid ett resonemang om gemensam säkerhet, något som han vurmar för. Han refererar till John F. Kennedys doktrin om nödvändigheten att ”kunna stå i den andra nationens skor” och ställer frågorna: ”Vilket förhandlingsutrymme har Ryssland, vilka skäliga krav kan landet ställa?” Vad menar Löfven med det:
”När jag i en intervju med Sydsvenskan 2014 påpekade att Ryssland har en nästan 140 mil lång gräns mot Finland, och att det påverkar oss, blev jag snudd på idiotförklarad. Sedan 1945 har våra länder Sverige och Finland, legat som en buffert mellan Ryssland och Nato. Detta har bidragit till en lugn utveckling i Norra Europa. Men skulle Ryssland i stället få en 140 mil lång gräns direkt till Nato, utan någon buffertzon, så skulle detta kunna öka spänningen i regionen. Jag vidhöll att man måste vara ärlig.”
Detta resonemang är rationellt och står sig. Borde inte den aspekten ha vägts in som en central faktor vid ett ställningstagande i medlemskapsfrågan? Men Löfven följer inte explicit upp det resonemanget kopplat till medlemskapet. Han utgår inte direkt från Sveriges läge utan bygger sina vägval framför allt på kriget i Ukraina. Han hänvisar till att Putin uppfattat Ukrainas vilja att bli medlem i Nato som en provokation, och menar att Ryssland hade kunnat föra en dialog om detta i OSSE eller FN:s säkerhetsråd. Men Ryssland valde i stället anfallskrig. Löfven har förståelse för att Ukraina vill in i EU och Nato. Hans uppfattning torde vara att i och med att Ryssland passerade alla gränser genom aggressionen mot Ukraina, och dessutom ställde ultimativa krav på Sveriges och Finlands säkerhetspolitik, så var det inte längre relevant att ta hänsyn till frågan om ökade spänningar. Det svenska vägval som gjordes, var alltså nödvändigt även om det bidrog till ökade spänningar.
Löfven anser emellertid att doktrinen om gemensam säkerhet fortfarande är aktuell och konstaterar att när kriget är över kommer det att bli förhandlingar: ”En otrygg och aggressiv granne ger ingen trygghet, en framtida lösning måste innebära säkerhet för alla. Detta är gemensam säkerhet.” Vi får se om de nu inledda förhandlingarna mellan USA och Ryssland kommer att landa i en lösning, som även kommer att tillgodose Ukrainas säkerhetsintressen. Tecknen så långt är illavarslande.
I det sammanhanget tar Löfven upp Svarta havet som han anser är av avgörande betydelse: Han framhåller att alla länder i regionen, även Ryssland, måste ha tillgång till säkra hamnar och kunna ta sig in och ut. Ingen rysk president, om än aldrig så västvänlig, skulle ge avkall på det kravet. Detta måste väst, liksom Ukraina, erkänna. Löfven understryker att Svarta havet är en viktig faktor för att uppnå gemensam säkerhet i regionen. Detta är säkerligen riktigt, men kan i praktiken visa sig vara nog så komplext, bland annat med tanke på det fördrag som är ingånget (Montreux konventionen) och ger Turkiet särskilda rättigheter.
Löfven har i övrigt inte så mycket att säga om försvars-, utrikes- och säkerhetspolitiken. Afghanistan och uttåget därifrån nämns knappt. Någon värdering av ett Nato dominerat av USA görs inte. Försvarsfrågorna får knappast något utrymme. Ett ställningstagande för ett medlemskap i Nato vilar på bräcklig grund om det inte bygger på en genomlysning av konsekvenserna ett intåg i alliansen kommer att få för Sveriges självbestämmanderätt, uppbyggnad av ett eget starkt försvar och riskexponeringen. Om detta har boken inte mycket att bidra med.