Det är tydligt att den nuvarande regeringen inte vill ha ett försvar byggt på allmän värnplikt för kvinnor och män. Försvarsminister Peter Hultqvist talar i en intervju med Länstidningen i Östersund om en försvarsorganisation med ”värnpliktsinslag”. Yrkesarmén ska bestå. Detta håller inte! De som argumenterar för ett folkförsvar på den allmänna värnpliktens grund anser inte att landet bör återgå till den härordning som infördes år 1901. De förespråkar inte heller att Sverige bör kopiera exempelvis Finlands lösning. Vi ligger där vi ligger och våra geostrategiska och politiskt-kulturella förutsättningar är specifika.
Sådant bör man ta hänsyn till vid en reorganisering av försvarsmakten. Riksdagsbeslutet att dumpa folkförsvaret var en oförlåtlig dumhet, liksom avskaffandet av det nätverk som totalförsvaret på sin tid utgjorde. Nu får man börja från noll. Vilket kan ha sina fördelar. Det finns därmed få ”vested interests” att ta hänsyn till (bortsett från pengarna som går till militärindustrin).
Redan är det hög tid att yrkesarmén fasas ut. Den anpassade efter en Nato-standard, men opinionen i flera Nato-länder är idag inte tillfreds med en sådan modell. I detta sammanhang bör man beakta att värnpliktsarmén inte infördes över en natt – övningstiden för beväringen hade successivt ökat under senare delen av 1800-talet. Värnpliktens återinförande torde också behöva ske etappvis. Motsvarigheten till indelningsverk och värvade trupper får lov att ta sin tid att avveckla.
Och även om en stadig majoritet av den svenska befolkningen stödjer tanken på ett värnpliktsförsvar, krävs det en bildningsrörelse för dess återskapande. Inte minst försvarspolitiker och höga officerare måste ”bildas”, omvändas. Deras huvudlösa agerande i det nära förflutna har faktiskt riskerat att göra vår försvarsmakt till ett ”särintresse”!
Där står vi nu. När läggs riksdagsmotionen om värnpliktssystemets återinförande?