[…] En rimlig jämförelse av artikel 5 i Natofördraget och solidaritetsklausulerna i artikel 42.7 i EU-fördraget och artikel 222 i EUF-fördraget ger emellertid att skillnaden är tämligen subtil. Som påpekas betydligt längre fram i promemorian (s 41-43) kommer det även efter de föreslagna förändringarna att krävas ett
särskilt riksdagsbeslut om Sverige ska bistå en annan Natomedlem med militärt stöd. Som skrivs ut ännu tydligare på s 48, om ”Svenskt stöd med väpnade styrkor”, är det så att ”Nordatlantiska fördraget [inte] innebär någon skyldighet för parterna att sätta in väpnade styrkor när en eller flera parter utsätts för ett väpnat angrepp; vad som krävs är att en part i sådant fall, individuellt eller i samförstånd med de övriga parterna, utan dröjsmål vidtar de åtgärder som den anser nödvändiga.” Och på s 49 klargörs att ett ”medlemskap i Nato… alltså inte [medför] en förpliktelse vars fullgörande kräver ett insättande av väpnade styrkor” och att det krävs Riksdagens beslut för att Sverige ska ”hamna i krig”. De förbehåll som skyddar Sverige från att delta i krig utan egen vilja gäller förstås för alla andra medlemsstater i Nato och innebär att Sveriges försvarsgaranti är urholkad i exakt samma mån. De viktigaste skillnaderna mellan EU-”garantierna” och Nato-”garantierna” är av politisk snarare än av juridisk art. Detta borde ha diskuterats på ett klarare sätt. […]
Juridiska fakultetsnämnden har inga invändningar mot förslaget om ändringar i lagen om operativt militärt stöd, vilka följer logiskt av förslaget i stort. Vad gäller frågan om beslutsform instämmer fakulteten i promemorians slutsats på s 41: Att tillåta att stödjande utländsk militär på svenskt territorium går i strid med invaderande fiendesoldater eller använder vapenmakt för att hindra
kränkningar av svenskt territorium bör anses vara en sådan överlåtelse som ska beslutas av riksdagen i den ordning som anges i 10 kap. 8 § andra stycket regeringsformen. […]
Lite senare anförs i promemorian att det utöver det föreslagna bemyndigandet till regeringen att begära stöd inte behövs någon ytterligare lagreglering av de utländska styrkornas verksamhet. De ”förvaltningsuppgifter som avses är uppgifterna att möta ett väpnat angrepp mot Sverige respektive att hindra kränkningar av svenskt territorium” (s 44), och ingripande mot ett väpnat angrepp är inte lagreglerat ens för svensk trupp. […]
Rena militära operationer av en allierad makt kan innefatta åtgärder mot civila i Sverige vars effekter är
desamma som kan följa av mer typisk myndighetsutövning, t ex tillfälligt ianspråktagande av civil egendom för inkvartering, gruppering, transporter eller andra militära ändamål eller åtgärder för att föra bort civilbefolkning från stridszoner. Det kan också uppkomma situationer då en med Sverige allierad styrka kan finna anledning att ingripa direkt mot civila som kan antas gå fientliga styrkors ärenden. Frågor om befogenheter för utländsk trupp kan regleras i avtal och löpande underhandlas med den svenska försvarsmakten, men i ett skarpt läge kommer det knappast att finnas tid för några omfattande diskussioner, och under strid kan kommunikationslinjerna vara brutna, varför överväganden bör göras i fred.