Rapporten Libya: Examination of intervention and collapse and the UK’s future policy options, publicerad den 14 september, om den brittiska insatsen i Libyenkriget 2011, riktar hård kritik mot regeringen och speciellt dåvarande premiärministern David Cameron. Utredningen är gjord av en parlamentarisk grupp från utrikesutskottet, Foreign Affairs Committee (FAC) med 11 underhusledamöter från Tories, Labour och det skotska oberoende partiet. Ordförande var Crispin Blunt (Tories).
Rapportens slutsatser är att interventionen drevs fram av Frankrike med stöd av Storbritannien (efter att beslut redan tagits av Frankrike) och med USA som en tredje anslutande part.
Den brittiska regeringen hade inte kunnat bestyrka påståendena om massiva övergrepp från Khadaffis sida mot civilbefolkningen. Utan en klar strategi drev gled brittiska regeringen över från att medverka till en humanitär intervention till att driva fram ett regimskifte.
Rapporten tar upp den folkrättsliga grunden för interventionen genom resolution 1973 i FN:s säkerhetsråd som gav mandat att upprätta en flygförbudszon för att skydda civilbefolkningen men som inte innehöll något tillstånd att störta den libyska regeringen eller att sätta in markstyrkor. Ett strikt vapenembargo beslutades. Flera tunga stater i rådet lade ned sina röster, bland dem Ryssland, Kina, Tyskland, Brasilien och Indien.
Interventionen som leddes av Nato startades den 19 mars 2011, dagen efter det att resolutionen antagits i Säkerhetsrådet.
Av rapporten framgår att Nato-koalitionen, och därmed Storbritannien, bröt mot FN-resolutionen på samtliga punkter: flygattackerna riktades mot den libyska regeringen med följd att Khadaffi mördades och regeringen störtades, markstyrkor sattes in av Storbritannien, Frankrike, Qatar, Turkiet och Förenade Arabemiraten, vapenembargot kringgicks genom insmuggling av vapen till rebellerna.
När David Cameron den 21 mars 2011 bad om stöd i parlamentet för Storbritanniens deltagande i koalitionen, försäkrade han parlamentsledamöterna att syftet inte var regimskifte. Ett par veckor senare i april skrev han under ett öppet brev, tillsammans med Frankrikes Sarkozy och USA:s president Obama, där de slog fast sin avsikt att få bort Khadaffi.
Säkerhetsrådsresolutionen hade föregåtts av en högljudd kampanj i väst om att president Khadaffi höll på att döda sitt eget folk. Khadaffis styrkor som närmade sig den av rebellerna hållna staden Benghazi skulle genomföra en massaker på både civila och upprorsmän. Just hotet mot civila i Benghazi lyftes fram som avgörande för interventionen. Rapporten går närmare in på detta påstående och påpekar att då regeringen tidigare intagit rebellfästen i olika städer hade den snarast visat återhållsamhet. I februari 2011, under strider i staden Misrata, rapporterade sjukhuset där om 257 dödade och 949 skadade. Av de dödade var 22 kvinnor och 8 barn. Tripolis bårhus registrerade, också i februari, 200 kroppar varav 2 var kvinnor. Rapporten konstaterar att regeringen hade inriktat sig på att bekämpa beväpnade upprorsmän men inte civila. Därmed motsades västs alarmism om en kommande massaker på civila i Benghazi.
Vidare framhåller rapporten att under Khadaffis mer än 40-åriga styre, som förvisso medförde övergrepp mot mänskliga rättigheter, dock inte innefattade angrepp i stor skala på civila.
Kombinationen av de Nato-ledda flygattackerna, insatsen av specialstyrkor på marken och den olagliga införseln av vapen till rebellerna gjorde att regeringen snabbt tvingades till reträtt från Benghazi. Redan den 20 mars backade regeringens styrkor 7 mil från staden. Rapporten konstaterar att om just skyddet av Benghazi var ett av de viktigaste målen för interventionen hade det uppnåtts redan efter 24 timmar. Kriget skulle således ha kunnat avslutas inom ett dygn från det startade om avsikten hade varit att skydda civila.
Men motiven för kriget var helt andra.
Rapporten citerar uppgifter från det amerikanska utrikesdepartementet som fått information från franska underrättelsemän om Nicolas Sarkozys mål:
– ett starkt krav att få en större del av Libyens olja;
– att öka det franska inflytandet i Nordafrika;
– att stärka Sarkozys politiska ställning i Frankrike;
– att ge den franska militären en chans att skapa sig en starkare ställning i världen;
– att motverka Khadaffis långsiktiga plan att Libyen skulle ersätta Frankrike som den dominerande makten i den fransktalande delen av Afrika.
Även Sverige deltog i den Nato-ledda interventionen. Regering beslutade, efter en informell förfrågan av Nato, den 29 mars att Sverige skulle bidra med 150 man inklusive besättning till åtta Jas 39 Gripen samt ett transportplan och ett signalspaningsflygplan. Riksdagen behandlade propositionen om deltagande den 1 april 2011 som antogs med stöd av samtliga partier utom SD som reserverade sig. En ledamot från MP och fyra från V lade ned sina röster.
I propositionen motiverades insatsen med behovet av att stoppa en massaker på civila. Vänsterpartiet gjorde en reservation med innebörden att man stödde svenskt deltagande bara så länge Nato-styrkan höll sig inom ramen för säkerhetsrådets resolution. MP hade också farhågor om att mandatet kunde komma att överskridas men förklarade i riksdagsdebatten att man litade på Nato.
Den tydligaste kritiken levererade SD:s Mikael Jansson: ”Utskottets förslag, som vi sverigedemokrater har reserverat oss mot, vilar på föreställningen att Sverige kan delta i Natos insats utan att göras ansvarig för markangreppen. Vi anser att detta synsätt är omöjligt. Natos insats är en helhet vari vi kommer att ingå. Sköter vi patrullering i luften frigör vi resurser för andra att beskjuta markmål.
Vad har vi för rätt att tillsammans med Nato ta ställning i ett inbördeskrig genom ensidigt bombardemang?”
Både V och MP var sedan emot beslutet i september om att förlänga den svenska insatsen.
Utrikesminister Carl Bildt var från början skeptisk till svenskt deltagande med Jas-plan. Han hänvisade till att det redan fanns tillräckligt med flyg från andra länder. För det fick han kritik från MP för att inte vilja gå med i interventionen. Trots det stod Bildt sedan bakom propositionen men varnade i riksdagsbehandlingen för att flygattacker mot markmål alltid riskerade att döda civila och hänvisade till sina erfarenheter av Natos bombningar i Bosnien och Kosovo.
Den svenska insatsen var inte obetydlig. Jas-planen stod för nära hälften av spaningsinsatserna som låg till grund för flygbombningarna.
Den svenska insatsen i Libyen har inte granskats på samma sätt som britterna nu har gjort. Inte heller den andra ännu större insatsen i Afghanistankriget har granskats av en oberoende kommission. Istället tillsatte regeringen en ensamutredare av Afghanistankriget, själv medverkande till den svenska insatsen, som fick det otacksamma uppdraget att göra den granskning som ansvariga politiker istället borde ha gjort.
Sverige borde ta Storbritannien som föredöme. Där har man med Chilcotutredningen granskat insatsen i Irak. Med Crispin Blunts Libyengranskning kan ansvariga politiker ställas till svars och den brittiska allmänheten få en hederlig redogörelse för landets krigsdeltagande.
Läs utredningen: brittiska-parlamentsrapporten-om-libyenkriget