Professor Stefan Hedlund anslöt sig nyligen till något som har blivit ett omkväde i den svenska säkerhetspolitiska debatten: att ett avståndstagande från Ryssland uppträdande i olika internationella sammanhang skulle göra det naturligt för grannlandet Sverige att ansluta sig militärt till den makt som Ryssland ser som sin främste fiende och som är benägen att svara Ryssland med samma mynt. (Svenska Dagbladet Brännpunkt 15/9.)
Det ligger ingen som helst logik i detta. Ryssland har en egen dagordning i världspolitiken. Endast om denna sätter Sveriges självständighet som stat och dess okränkbara gränser i fråga, kan Sverige ha anledning att se över sina utrikes- och säkerhetspolitiska ställningstaganden. Ingen har kunnat leda i bevis att Sverige, eller Finland, lever under hotet av rysk aggression i någon form. Officiella representanter för Ryssland har uttryckt missnöje med tanken att Sverige skulle söka medlemskap i Atlantpakten. Det är väl ungefär detsamma som att applådera status quo, militär alliansfrihet. Man kan tycka att sådana markeringar är överflödiga, ja kontraproduktiva. De kan få en ”kaxig” svensk utrikesminister att överreagera – ”kaxig” är Hedlunds karakteristik. Men också företrädare för andra staters regeringar ger då och då den svenska ett gott råd.
Ryssland är en stormakt och uppträder som sådan. Finlands förutvarande statschef, president Martti Ahtisaari, mottagare av Nobels fredspris, avslöjade nyligen att han för tre år sedan som mellanhand i Syrienfrågan mellan vetomakterna i FN:s säkerhetsråd fick ett budskap från Moskva om att Ryssland skulle se det som naturligt att regimen i Damaskus trädde tillbaka i samband med en fredsuppgörelse i landet. Men Väst motsatte sig den planen, sade Ahtisaari i en intervju med brittiska The Guardian, och ville istället satsa allt på att Assad störtades militärt av den beväpnade oppositionen. (http://www.theguardian.com/world/2015/sep/15/west-ignored-russian-offer-in-2012-to-have-syrias-assad-step-aside.) Vid denna tidpunkt hade 7 500 människor dött i inbördes strider; i början av det här året hade siffran stigit till 220 000, enligt FN-beräkningar.
Opinionen i ett litet land borde lämpligen också fästa avseende vid stormaktens ibland fredliga intentioner. Finska medier slog upp Ahtisaaris uttalande, inte svenska. Finska politiker talar med ryska, inte svenska. Den politiska konsten att leva med stormakter får inte gå förlorad.
Anders Björnsson