Under 1600- och 1700-talen tog Sverige emot subsidier, alltså ekonomiskt krigsbidrag, från andra stater, särskilt Frankrike. Att detta förekommit är välkänt, däremot inte systemets omfattning.[…]
En ibland bortglömd aspekt av 1600-talets krig var att de var så kostsamma att få stater hade råd eller möjlighet att föra krig på egen hand. Befolkningsrika och potentiellt resursstarka stater som Frankrike, England och Spanien hade trots sina förutsättningar svårt att rekrytera tillräckligt stora arméer för att föra krig på egen hand, och stater med mindre befolkningar och begränsade ekonomiska resurser var i behov av allierade för att kunna föra krig.
Detta faktum gav upphov till vad som kan kallas för ett subsidiesystem och som kom att ha sin höjdpunkt under 1600- och 1700-talen.
Två av de länder som allra mest kom att utnyttja detta, och bli beroende av det, var Frankrike och Sverige. Från 1631 och fram till och med 1796 – totalt 166 år – tog Sverige emot subsidier, alltså ekonomiskt stöd, från Frankrike i genomsnitt mer än vartannat år. Och under några av de perioder då Frankrike inte betalade tog Sverige emot från Storbritannien, Spanien, Nederländerna eller det Osmanska riket. […]
Nästan hundra år senare hade den nesa Sverige ansågs ha utsatts för inte glömts. I sin bok Tankar om krig i gemen och Sweriges krig i synnerhet (1767) konstaterade kommersrådet Anders Nordencrantz att den som i likhet med honom hade läst utdrag ur Samuel von Pufendorfs brandenburgska historia om 1675 års krig kunde »om det wore möjeligt, gråta blod, för den skam, blygd och lidande, Fäderneslandet derföre måste undergå för subsidier«. Den svenska förödmjukelsen av att ha tagit emot subsidier för ett ändamål som slutade i nederlag var, menade Nordencrantz, »så mycket mer frätande som det står Swerige til en blygd i tryckte böcker i ewiga tider«. Läs artikel