När Ungerns president Victor Orban gav sig ut på resor för att sondera möjligheterna till fred i kriget i Ukraina med besök i Kiev, Moskva, Peking, Washington samt till och med Mar-a-Lago (Trump) blev många ledare i EU och USA upprörda. Men själva hade de inte tagit några initiativ.
Det är möjligt att president Trump kan bli mäklaren som äntligen kan få slut på kriget i Ukraina genom en vapenvila och i förlängningen en framförhandlad fredsöverenskommelse. Det kan visa sig att han, trots alla hinder, kan lyckas med det. Det är dock många som vill ha ett ord med i laget, har egna agendor och på förhand anser sig veta vad som är acceptabelt och var de röda linjerna ska dras.
Trump har sin agenda och den är för offentligheten tills vidare oklar. Ukraina som en gång i tiden då landet i utbyte mot icke bindande löften om säkerhet avstod från egna kärnvapen kommer troligen inte att ha så särskilt mycket att säga till om. Trump har redan gett Ukraina beskedet att USA vill ha tillgång till landets mineraltillgångar som ersättning för de bidrag USA lämnat. Enligt Ukraina har USA hittills fortsatt med sina militärt inriktade bidrag men fryst det civila biståndet, som är under omprövning. Ukraina befinner sig i en hårt pressad situation, klämt som det är mellan två hänsynslösa stormakter. Av allt att döma har Ukraina stora svårigheter i försvarskriget mot Ryssland, samtidigt som dess viktigaste bundsförvant, USA, allt tydligare agerar enligt en egen agenda.
Varför president Trump tagit initiativ till en fredsuppgörelse är ovisst. Han tog upp frågan i sin valrörelse och vann säkert en hel del röster från krigströtta amerikaner, som ville få slut på USA:s ”never-ending wars”. Trump vill antagligen även få stopp på utflödet av pengar och militär utrustning till Ukraina (mineralrättigheterna vill han ha hur som helst och det är inte tillräckligt att lasta över bördorna mer och mer på Europa). Det är möjligt att han även siktar till en större uppgörelse med Ryssland, som kan inkludera många saker utöver Ukraina och bidra till ett ryskt närmande till USA och i förlängningen en försvagning av den utpekade huvudmotståndaren Kinas ställning i världspolitiken. Bilden lär klarna under hand, men Trump har talat om ryskt återinträde i G7.
I sitt tal på säkerhetskonferensen i München slog president Zelensky an en europeisk ton och markerade mot USA (”nu kan vi inte utesluta möjligheten att Amerika kan säga `nej´ till Europa i frågor som hotar Europa”). Han talade (förgäves) om att Europa nu måste inrätta väpnade styrkor. Han framhöll vidare att inga beslut fick fattas om Ukraina utan Ukraina och inga beslut om Europa utan Europa samt att EU måste ha en plats vid bordet när beslut om EU fattas. Anspelningar på ett medlemskap i Nato, som USA har avvisat gång på gång, fanns fortfarande kvar i talet.
Från amerikansk sida kommer stundtals något motsägelsefyllda besked, vilket inte är ägnat att förvåna, då President Trump uppenbarligen vill hålla alla dörrar öppna och ha så fria händer som möjligt. USA:s försvarsminister Hegseth var tydlig i sitt tal på säkerhetskonferensen i München. Förhandlingarna om fred i Ukraina kommer att föras från en styrkeposition:
“So when you look at what he (Trump) may have to give or take, what’s in or what’s out in those negotiations, we have the perfect dealmaker at the table from a position of strength to deal with both Vladimir Putin and Zelenskyy … By no means is anything that I state here, even though we lead the most powerful military in the world, hemming in the commander in chief, in his negotiations, to ultimately decide where it goes or does not go.”
Många i väst, inte minst den svenska statsledningen, har hävdat som avgörande att Ukraina kan förhandla från en styrkeposition. Den svenska regeringen har genom militära och ekonomiska bidrag till Ukraina satsat hårt på linjen att Ukrainas försvarskrig är ”avgörande” även för vår och Europas säkerhet.
För försvarsminister Hegseth är det ett annat perspektiv som gäller. Det enda som räknas är att president Trump i förhandlingarna från en styrkeposition kan hantera både Putin och Zelensky. Ukrainas styrkeposition tycks vara av underordnad betydelse, liksom vilken faktisk roll Ukraina ska tilldelas i Trumps förhandlingsupplägg. Trumps möjligheter att pressa Ukraina är vittgående. När det gäller Ryssland har man använt både morot och piska: vice president Vance förklarade i veckan att USA skulle slå mot Moskva med sanktioner och möjligen även militära medel om president Putin inte skulle gå med på en fredsöverenskommelse som garanterar Kievs långsiktiga oberoende (vad det nu innebär).
Utrikesminister Maria Malmer Stenergard talade i utrikesdeklarationen av den 12 februari i år varmt om Sveriges utmärkta förbindelser med USA, vilka framställdes som tillförlitliga, okomplicerade och konfliktfria. Hon framhöll att den ”transatlantiska länken är avgörande för svensk” säkerhet och aldrig får tas för given.
De amerikanska utspelen fick hon sedan anledning att kommentera i Ekots lördagsintervju dagen därpå, då hon underströk att inga förhandlingar om kriget ska ske utan att Ukraina och Europa också är med och att Nato hela tiden varit tydliga med att Ukrainas framtid är i försvarsalliansen (”… jag tycker att det är viktigt att vi stakar ut den riktningen och det vill Sverige också hålla i”). Statsminister Kristersson och försvarsminister Jonson har uttalat sig i samma riktning.
Trumps sändebud för Ukraina, Keith Kellogg, förklarade i anslutning till säkerhetskonferensen München att Europa inte skulle sitta med vid förhandlingsbordet. Enligt senaste nytt verkar varken Ukraina eller företrädare för Europa var inviterade till de sonderande möten mellan USA och Ryssland som tycks vara på gång i Saudiarabien.
Det är ett komplicerat läge. Det ligger i Sveriges intresse att en fredlig lösning snarast möjligt kommer till stånd. En upptrappning av kriget kan leda till ökade spänningar och en utvidgning av kriget, där vi direkt eller indirekt kan komma att involveras och där användning av kärnvapen i en eller annan form inte kan uteslutas. Sverige bör därför göra sitt för att verka för fred, framför allt genom att lämna betydande bidrag till återuppbyggnaden av Ukraina.
En fredlig uppgörelse bör ligga även i Ukrainas intresse. Landet riskerar att bli än mer förött och utmattat med stigande dödstal, om Rysslands barbariska krig inte får ett slut; och det saknar realistiska alternativ. Men en fredsuppgörelse bör ske på sådana villkor att Ukraina kan finna sig i dem. Sverige bör i alla sammanhang hävda Ukrainas självbestämmanderätt och rätt att själv välja sin framtida säkerhetspolitiska lösning. Det ligger ytterst i vårt intresse att Ukraina inte blir en vasallstat vare sig till Ryssland eller USA.
Fred bör ligga även i Europas intresse, trots maningar från stater som befinner sig på behörigt avstånd från kriget att Ukraina bör fortsätta att föra en ”existentiell” kamp för hela Europas skull.
En generell lärdom av vad som nu utspelar sig är att inte bygga på ”tillit” i sina relationer till stormakter så som svenska statsledningar gjort när de naivt utvärderat och verkat för att träffa DCA-avtalet med USA.