Både när det gäller beslutet om svenskt medlemskap i Nato och godkännandet av DCA-avtalet med USA har den politiska linje som den här sajten står för lidit nederlag. Vad som timat är en omvälvande omläggning av den nationella strategiska kursen. Den har historiska dimensioner.
Vilka genomgripande effekter på Sveriges utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik, som de av riksdagen fattade besluten kommer att få, kan inte till fullo överblickas. Att det är fråga om ett skov, som helt förskjuter traditionella positioner värda att försvara, står emellertid klart.
Det svenska militär- och säkerhetspolitiska etablissemanget har under flera decennier fört en politik, som drivit Sverige in i ett försvarspolitiskt vakuum, ett läge av allvarlig osäkerhet. Det har steg för steg fått igenom en linje, som lett till slutsatsen att Sverige saknar möjlighet att hålla en egen nationell kurs. De kretsar som stått i ledningen har genom det ena beslutet efter det andra rivit upp banden till beprövad erfarenhet till förmån för experimentlusta och risktagningar.
Den allmänna värnplikten underminerades först i praktiken genom allt färre inkallelser för att sedan helt läggas på hyllan. Det grundläggande bandet mellan folk och försvar upphävdes. När plikttanken sedan återaktualiserades, realiserades den i snöpt hybridform utan koppling till en allmän värnplikt. Det brustna bandet mellan folk och försvar består. Detta skadliga vägval är socialdemokrater och moderater som statsbärande partier gemensamt ansvariga för. Till detta kommer att den svenska säkerhetspolitiska linjen med alliansfrihet under en mycket lång period utsatts för krypskytte från starka ämbetsmannagrupper, civila såväl som inom militären. För flera år sedan kom upprop undertecknat av höga militärer mot Sveriges försvarspolitik och flera ambassadörer trädde fram i media och ville se ett svenskt Nato-medlemskap.
Under en lång period var det expeditionskårsinsatser i främmande länder, oftast i strid mot folkrätten, som skulle vara det alltmer krympande militära försvarets främsta uppgift. Sedan började man tala om nationellt försvar utan att få nämnvärt mycket gjort i den vägen. Nu är man åter tillbaka till utlandsinsatser, men i Natos regi och i samarbete med USA.
Det grundläggande budskap, som under hand har hamrats in och praktiserats, är att vi inte förmår försvara oss själva. Den förda politiken tycktes bekräfta att det förhöll sig så. Budskapet framträdde ideologiskt under hänvisningar till ”solidaritet”, till att vi försvarar oss bäst tillsammans med andra och till att vi behöver ”säkerhetsgarantier”.
För att kortfattat värdera vad det militär- och säkerhetspolitiska etablissemanget de facto åstadkommit under sin flera decennier långa regim räcker det med att konstatera att armén nu knappt förmår mobilisera mer än två brigader för militära insatser. Aldrig har Sverige varit så naket. Och är dessa brigader destinerade för utlandsmissioner, såsom ÖB och försvarsminister Pål Jonson vill ha det, lämnas territoriet närmast öppet, bortsett från hemvärnet, som alltjämt har svensk territoriell förankring.
Hur har det kunnat bli så eländigt?
En förklaring är det säkerhets- och försvarspolitiska vakuum – frånvaron av nationell försvarskraft – som den förda politiken genererat. Därtill kommer att bandet mellan folk och försvar bröts och att budskapet att Sverige inte förmår något själv sjönk in. Rysslands krig mot Ukraina, som accentuerade Sveriges svaga försvarspolitiska belägenhet, bidrog till att ställa frågorna skarpare, men så skedde utan nämnvärt gehör för andra svar än att den förda politiken var riktig och skulle drivas i botten, det vill säga till medlemskap i Nato och i förlängningen ett DCA-avtal med USA.
De strategiska nederlag som vi talar om här har naturligtvis ytterligare, mer djupt liggande förklaringar som bara kan antydas i denna artikel.
Det har inte funnits något ledarskap som trätt fram, vunnit erkännande och kunnat samla de krafter i landet som var emot ett medlemskap i Nato och DCA-avtalet.
Motståndet mot medlemskap och DCA-avtalet var begränsat. Det förmådde inte uppnå aktningsvärd bredd och nödvändigt djup.
Motståndet var också splittrat. I detta ingick marginella grupperingar som var för Rysslands folkrättsstridiga angreppskrig mot Ukraina och därmed saknade varje trovärdighet; de var kontraproduktiva. I det ingick fredsrörelser, vilkas företrädare beretts en inte obetydlig plats i media, men som inte har haft några svar på den grundläggande frågan hur ska Sverige försvaras och vars pacifism i praktiken snarast tenderat att bli en bekräftelse av status quo med en armé bestående av yrkessoldater, eftersom man motsätter sig allmän värnplikt och tanken på ett folkförsvar.
Splittringen går igen i de sakfrågor som lyftes fram. För vissa blir kärnvapenfrågan det helt avgörande, när grundfrågan gäller Sveriges självbestämmanderätt. För andra är fokus helt på underordnade frågor som vem som har domsrätt och spörsmålet om det amerikanska dödsstraffet. För vissa andra dras en röra av underordnande frågor in i bilden och förvirrar.
Några få framträdande personer har ifrågasatt eller gått emot medlemskapet i Nato och DCA-avtalet (bland andra Hans Blix, Carl Hamilton, Rolf Ekéus, Sven Hirdman, Jan Guillou, Pierre Schori, Olof Kleberg). Inom den akademiska världen har få med vissa starka undantag bidragit med att kasta ljus över saken.
Debatten har hämmats av att frågorna varit avgjorda på förhand genom att socialdemokraterna och moderaterna i båda fallen mycket tidigt gick ut och förklarade vad som skulle beslutas. Partilojaliteten har varit närmast total med ytterst få avvikande röster. Till detta bidrar att partierna har blivit apparater med besvärande dålig medlemsutveckling och vana att göra upp bakom lyckta dörrar. Folkrörelser har blivit till byråkratiska inrättningar utan mycket till verklig intern debatt.
Nåväl, vad bör göras efter dessa två strategiska nederlag?
Till detta finns anledning att återkomma.