[…] Ska vi tolka tidens tecken, förefaller vi äntligen röra oss bort från den bedrägliga pacifismen och den lika bedrövliga småstatsmentalitet som följt på vår självvalda avväpning sedan 90-talet. Under det kalla kriget visste vi att fylla vårt säkerhetspolitiska mått och kunde därigenom spela en förtroendegivande och krigsdämpande roll i Nordeuropa. Det gav oss handlingsfrihet och respektfullt bemötande, också i de storpolitiska salongerna.
Nu är det emellertid så att fan själv gömmer sig i detaljerna och detsamma gäller för den föreslagna upprustningen. Hur ska exempelvis Försvarsmakten kunna anställa långt fler visstidsanställda soldater och matroser, när man redan gått bet i frågan under åratal? Studien förtjänar att kritiskt nagelfaras, för dylika exempel på byråkratiserat önsketänkande kan vi icke tillåta oss.
Därtill börjar det politiska soldatprovet med ett enda steg, ett marschanträde som sätter takten. Det saknas redan under innevarande försvarsperiod (till 2020) sex miljarder. Dessa bör regering och riksdag skyndsamt tillföra. Verkställ! Läs artikel