Det var mycket vi inte visste den där novemberkvällen 1999 när Göran Persson kallat de mest berörda statsråden och några medarbetare till möte i Sagerska Huset för att diskutera EU:s militära utveckling. Ingen förutsåg terrorattackerna mot World Trade Center med påföljande strider i Afghanistan, Irakkriget, hur snabbt Kinas globala inflytande skulle växa. Inte heller effekterna av sociala medier, Georgien, Brexit, Trump.
Nu dominerar Rysslands brutala krig mot Ukraina nyhetsflödet. Men redan under de två månader som regeringens säkerhetspolitiska analys pågick förändrades bilden.
Det blev ingen snabb rysk seger, tvärtom verkar offensiven ha kört fast med stora förluster för Moskva. En långvarig ockupation av områden i Donbass kommer att binda avsevärda styrkor. Hur många år tar det innan Ryssland kan utgöra ett trovärdigt invasionshot i Östersjöområdet?
Det är en av åtskilliga frågor som saknas i analysgruppens rapport. Samma sak med vad som kan ske i USA efter nästa presidentval, eller det stöd Sverige kan få av Frankrike och Tyskland även utanför EU:s formella ram. […]
Rapporten visar inte varför Sveriges sårbarhet samlat sett skulle öka om Finland blev medlem i Nato men vi valde fortsatt militär alliansfrihet. Även då skulle Natoländerna ha ett starkt egenintresse av att försvara svenskt territorium, något som analysgruppen låter bli att lyfta fram. Risken för anfall mot svenskt territorium om vi som Natomedlem till exempel skickar Gripen i strid utan att själva vara angripna diskuteras inte heller. Läs artikel