Försvarsmakten presenterade nyligen en ny undersökning om svenskarnas försvarsvilja. Budskapet är att viljan att försvara landet är hög, men att få vet vad som krävs.
Det är en rimlig slutsats som stämmer väl överens med den forskning vi vid Centrum för Civilsamhällesforskning bedriver på området. Vi har utifrån våra mer omfattande studier presenterat mycket liknande tankar tidigare.
Vi ser hur de allra flesta människor är engagerade och vill bidra både i händelse av kris och krig, men att de långtifrån alltid tycker sig vara tillräckligt förberedda.
Försvarsmakten gör dock samma misstag som präglar stora delar av samtalet kring civilberedskap i dag: man lyckas inte göra skillnad mellan det individuella och det kollektiva ansvaret.
Att inkludera befolkningen i en stark och kollektiv beredskap är en långsiktig och omfattande pedagogisk uppgift. Det räcker inte med att några gånger om året påminna om att varje individ behöver ha en egen krislåda och vara mentalt förberedd.
Det kalla krigets svenska civila beredskap, som många i dag blickar tillbaka på med nostalgisk längtan, präglades av tydliga kollektiva ambitioner.
Socialdemokratin stod på topp och samhällsproblem möttes återkommande med lösningar som inkluderade hela (eller åtminstone stora delar av) befolkningen. Folkligt förankrade beredskapssystem och information till allmänheten ackompanjerades av tydliga fysiska beredskapssatsningar. […]
Där preppingen syftar till att individer ska kunna överleva i resterna efter en föreställd apokalyps så är hemberedskapen en nyckel till att samhället som kollektiv ska kunna bemästra – och förhoppningsvis tillsammans häva – en svår kris. Läs artikel