[…] Sjökriget är sålunda ytterst en kamp om kontrollen över sjöförbindelserna.
Detta kan omsättas i uppgifter; Nato:s sjöförbindelser skall skyddas genom att skapa lokal Sea Control. Sverige skall kunna bidra till detta såväl i brown/green- som i blue- water områden. Främst torde det i praktiken röra sig om Östersjön, Nordsjön, The Narrow Seas och Norska Havet men kan säkert sträcka sig längre bort, till exempel under fredsbevarande operationer, handelsblockader och sjöfartsskydd. Det kommer att förväntas av oss och det är något som vi tillsammans med våra allierade måste åstadkomma. Det ställer krav på förmågor inom vår marina sektor, som vi nu inte har eller som är försummade sedan länge. Dessa förmågor måste vi skapa i samklang med Nato:s behov av förmågor och uthållighet för olika uppgifter. […]
En rysk invasion över havet mot Sverige kan sannolikt uteslutas under det närmaste decenniet. Rysslands sjöstridskrafter i Östersjön är avsevärt underlägsna Nato:s och de kan slås ut eller blockeras. Även eventuell tillförsel från Rysslands andra flottor kan blockeras i Östersjöinloppen. Dessutom kommer vi få försvarsgarantier vid vårt inträde i Nato. Tröskeleffekten gentemot ryska aggressioner i Östersjöområdet kommer att höjas betydligt. Sverige är inte en frontstat mot Ryssland och Östersjön kan bli ett Nato-innanhav. Detta är inte olikt situationen i Medelhavet där Nato kontrollerar Bosporen och Gibraltar sund.
Den svenska Marinen behöver förstärkas och balanseras om, så att vi får förmågor, som bidrar till att skydda allierade sjötransporter till och från frontstaterna Polen, Baltikum och Finland. Uppgiften löses genom att med sjö- och luftstridskrafter skapa Sea Control i Östersjön.
Svensk förmåga att skydda sin livsviktiga utrikes sjötrafik är försummad och krav kommer att ställas på att bidra till ett gemensamt skydd av sjöfarten i Nato:s nordostliga havsområden. Eventuellt även i ”out-of-area”-missioner. Läs artikel