Den 28–29 mars deltog försvarsminister Peter Hultqvist i New York på FN:s möte om fredsfrämjande insatser. Mötet handlade om hur FN:s fredsfrämjande arbete ska drivas vidare och förbättras och vad medlemsstaterna kan bidra med för resurser till insatserna.
Hultqvist talade om nödvändigheten att stärka FN och att delta i FN:s fredsfrämjande operationer: ”Vi lever i en värld med ökande osäkerhet, där institutioner och relationer vi tidigare ansett vara stabila nu är under ökande press. För Sverige är respekten för internationell rätt grundläggande. Tillsammans måste vi stå upp mot överträdelser av FN-stadgan och arbeta för fred och säkerhet.”
Svenska regeringen säger en sak men gör en annan.
Svenska soldater deltar i två krig utan FN-mandat: Afghanistan och Irak.
Sverige har krigat under USA:s och Natos ledning i Afghanistan i 17 år. När andra stater som Kanada och Holland drog tillbaka sina styrkor från Afghanistan redan 2011 och 2010 efter beslut i sina respektive parlament valde svenska regeringar att kvarstanna i Isaf-styrkan ända till slutet, och sedan gick Sverige direkt med i den nya Nato-ledda Resolute Support Mission (RSM) med start 2015.
RSM saknar mandat från FN:s säkerhetsråd, och hänvisning till inbjudan från regeringen i Kabul håller inte folkrättsligt. Regeringen har inte kontroll över stora delar av landet.
Nu pågår förhandlingar mellan USA och talibanerna om ett fredsavtal. Närvaron av de utländska trupperna är kärnfrågan. Talibanerna har konsekvent hävdat att ett fredsavtal måste baseras på att USA:s styrkor och den Nato-ledda RSM lämnar landet.
Sveriges deltagande med trupp innebär att vi är medansvariga för att kriget fortsätter.
I Irak deltar Sverige med militär styrka i den USA-ledda Operation Inherent Resolve (OIR) som även den saknar mandat från FN. Också i det här fallet hänvisar svenska regeringen till inbjudan från den irakiska regeringen, vilket åtminstone vid den tidpunkt 2014 då inbjudan kom var folkrättsligt diskutabelt då regeringen i Bagdad saknade kontroll över betydande delar av landet.
USA använder dessutom OIR för att militärt intervenera i Syrien. Här finns ingen inbjudan från den syriska regeringen som istället fördömer USA:s intervention som ett brott mot Syriens territoriella integritet och suveränitet. Så sent som för två veckor sedan upprepade Syriens försvarsminister kravet att USA lämnar landet: ”Det är en ockupationsstyrka och kränker landets suveränitet.” (outline.com 18 mars)
Sverige är en del i detta brott mot Syriens suveränitet, då vi är med i OIR och då svenska regeringen uttalat stöd för att OIR även intervenerar militärt i Syrien. (Se tidigare kommentar på denna sajt.)
Också i Irak växer motståndet mot de utländska styrkorna. Iraks premiärminister förklarade i februari att landet vägrar tillåta främmande baser på sitt territorium. För ett år sedan krävde de folkvalda i parlamentet en tidplan för när de utländska trupperna skall lämna landet.
Genom Sveriges deltagande i OIR blir vi en del i vad som av många irakier uppfattar som en ny utländsk ockupation.
Sverige kan bidra till fred i både Afghanistan och Irak, och vi kan stärka tilltron till folkrätten och FN-stadgan. Det gör vi bäst genom att dra tillbaka de svenska styrkorna.
Svensk militär har inget i Afghanistan och Irak att göra.