Magnus Johnsson har skrivit en doktorsavhandling om den svenska militära insatsen i Afghanistan, Strategic Colonels. The Discretion of Swedish Force Commanders in Afghanistan 2006–2013 .
Avhandlingen handlar om vilket handlingsutrymme svenska befälhavare i Afghanistan har haft att tolka uppdraget och hur det skulle genomföras. För att besvara de frågeställningarna har Johnsson grävt upp upp allt vad som finns av politiska beslut, mandat, policy och direkta order till den svenska Isaf-styrkan som var verksam 2006–2013.
Inte överraskande finner han att det inte går att hitta någon tydlig målsättning för den svenska militära insatsen, och det har i sin tur lett till att befälhavarna på plats (som roterade med 6 månaders tjänstgöring) fick mer eller mindre på egen hand söka utforma uppdraget. Inledningsvis nämner Johnsson att hans studie drivits av en särskild observation, nämligen den uppenbara diskrepansen mellan svenska politiska beslut och den militära praktiken under insatsen i Afghanistan.
Studien bygger på 130 intervjuer med militära och civila ansvariga samt utöver det på en mångfald andra diskussioner med personer som på olika sätt har varit inblandade i operationerna.
Gapet mellan de officiella berättelserna från politiskt ansvariga och media i Sverige och rapporterna från fältet i Afghanistan blev större och större ju intensivare striderna blev och särskilt då de kulminerade 2009–2010. Johnsson skriver att medan politiska beslutsfattare och talesmän för regeringen talade om att skapa säkerhet, gräva brunnar i byarna och ordna skolor åt afghanska flickor, var de svenska soldaterna indragna i de hetaste striderna sedan FN-insatsen i Kongo på 1960-talet.
Politikerna talade om att vinna ”afghanernas hjärtans tillit”, vilket de svenska befälhavarna inte hade en susning om hur det skulle låta sig göras. Det framgår också att politikerna egentligen inte var intresserade av att följa upp och förstå vad som hände i Afghanistan.
Det var Natos krig, och det var via Natos kommandokedja den svenska styrkan fick sina order för operationerna. Svenska försvarshögkvarteret fick inskränka sig till att ge instruktioner om hur styrkan skulle installeras och när den skulle bytas ut. Utöver det var det mest underhållsfrågor och frågor om inre tjänst som föll inom Försvarsmaktens ansvar.
Regeringen hade tagit på sig att svenska Isaf skulle ansvara för ett Provincial Reconstruction Team (PRT) som omfattade fyra provinser i norra Afghanistan, ungefär halva Götaland. Regeringen skrev i sin proposition 2006 att uppgiften för PRT var att skapa säkerhet och stabilitet för återuppbyggnad och samverkan nere på bynivå, där åtgärder skulle genomföras tillsammans med lokalbefolkningen.
Hela den här vackra bilden av insatsen smulades sönder, då USA-generalen McChrystal gav Isaf order om att genomföra aktiv upprorsbekämpning enligt COIN (Counter Insurgency) som han tidigare tillämpat i Irak. COIN byggde på att man skulle uppsöka och besegra upprorsstyrkorna för att sedan hålla territoriet och därefter bygga upp landet.
Nu kom Isaf aldrig längre än steg ett – att angripa upprorsmännen. Det tog bland annat formen av nattliga räder i afghanska hem över hela landet. Detta väckte en sådan våldsam vrede hos det afghanska folket att USA tvingades lägga om taktiken 2011. Man drog ned på de nattliga räderna men satte istället in mångdubbelt fler drönarattacker.
Den svenska Isaf-styrkan försökte sig på sin version av COIN med förskräckande resultat, vilket Wilhelm Agrell visat i sin bok Ett krig här och nu. Svenska soldater drogs in i intensiva strider med egna förluster i form av döda och skadade. Några civila mål kunde inte uppnås, och några afghanska hjärtan vann man inte.
Då Riksrevisionen 2011 granskade Sveriges del i kriget i Afghanistan tvingades man konstatera att frånvaron av mål nästan omöjliggjorde en bedömning av insatsen. Johnsson beskriver utförligt hur denna avsaknad av några som helst realistiska mål, vare sig från svenska politiker eller från USA/Nato, ledde till att befälhavarna på plats fick fundera ut sin egen taktik och försöka definiera egna mål. Ibland övertogs dessa av nästkommande befälhavare, men lika ofta tvingades den nytillkomne att starta om och köra ett eget race.
Då Johnsson går igenom alla de flummiga politiska skälen till insatsen i Afghanistan, kommer han till slut bara fram till att det enda verkliga motivet för deltagandet var att delta. Utan att Johnsson direkt nämner det stämmer den slutsatsen väl med vad som framkommit på andra håll, nämligen att Sverige deltog för att kvalificera sig som en pålitlig militär partner till USA/Nato. Därmed spelade det egentligen ingen roll vad som uppnåddes under kriget, bara att vi deltog.
När han var utrikesminister, skrev Carl Bildt i Washington Post 2010 att Sverige var med i Afghanistan som vapenbroder till USA.
Regeringens utredning om den svenska insatsen 2002–2014, som lades fram av ensamutredaren Tone Tingsgård 2016, slog fast att enda resultatet var att Sverige klarade av sin roll som partner till Nato. Den norska utredningen kom till en liknande slutsats. Norska Isaf lyckades bara med ett mål: visa sig som en lojal allierad med USA.
Tidigare kanslern Gerhard Schröder bekräftade på samma sätt i en intervju för Der Spiegel att man var med i kriget i Afghanistan av lojalitet med USA. Det där med kvinnors rättigheter måste man ta till för att få tyska folket med på kriget.
Nato är självt tydligt med kopplingen mellan ett strategiskt partnerskap med olika länder och deras deltagande i kriget i Afghanistan. I den nyligen utgivna skriften om Natos framtida strategi, NATO Adaptation Initiative, skriver man att kriget i Afghanistan är det främsta exemplet på hur Nato knutit till sig andra länder från hela världen. Bland de europeiska staterna anges Sverige och Finland som de viktigaste partnerskapen som kriget i Afghanistan skapat.
Försvarsminister Peter Hultqvist skriver i sin proposition 2017 om fortsatt svenskt deltagande i kriget i Afghanistan att det är till för kvinnors rättigheter. Ett hyckleri utan like eftersom han på plats i Nato-högkvarteret i Bryssel den 9 november inte sa ett ord om detta utan anslöt sig till Natos syn på kriget som enbart en kamp mot ett internt uppror.
Det är välkommet att Magnus Johnsson med sin avhandling klär av politikerna all deras demagogi om kriget och visar hur man vilsefört svenska folket.