…Att öka Sveriges militära förmåga är nödvändigt. Det är dels en trovärdighetsfråga i förhållande till övriga länder i vår del av Europa, dels avgörande för Sveriges förmåga att kunna leva upp till folkrättens krav på att varje land ska kunna värna sitt territorium. Sverige får inte betraktas som ett land som inte tar det nya säkerhetspolitiska läget på allvar. Under de borgerliga regeringsåren tonade den yttersta politiska ledningen ned de säkerhetspolitiska utmaningarna i vårt närområde. Man ville inte ta till sig den djupare innebörden av den nationalistiska ryska retoriken, den ökade övningsverksamheten eller satsningarna på rustning intill den dag som annekteringen av Krim var ett faktum. Då rubbades hela den europeiska säkerhetsordningen och är bakgrunden till EU:s sanktionspolitik. De borgerligas uppvaknande blev brutalt och yrvaket. Det finns anledning att hålla detta i minnet när nu borgerliga företrädare i den allmänna debatten försöker rehabilitera sig genom högstämda tonlägen…
Regeringen har klart deklarerat att Sverige inte ska bli medlem i Nato. Det ligger inte i svenskt intresse att förändra den grundläggande säkerhetspolitiska doktrinen. Ett sådant agerande skulle förändra den grundläggande säkerhetspolitiska kartan i vår del av Europa. Enligt den finska rapporten om ett Natomedlemskap, som presenterades för en tid sedan, skulle dessutom en ensidig svensk ansökan få konsekvenser för Finland. Det är enbart naivt att tro att geopolitiska förändringar av detta slag kan gå obemärkta förbi. Sverige har ingen anledning att agera på ett sådant sätt att spänningsläget riskerar att öka eller att grannländer försätts i en svårare och mer utsatt position. Små länder ändrar sällan huvudinriktning i sin försvars-, säkerhets- och utrikespolitik. De är ofta starkt beroende av kontinuitet och långsiktighet. Detta är insikter som också bör prägla framtidens agerande från Sveriges sida. Läs artikel