Svensk säkerhetspolitik i Europa och världen är en antologi som söker svar på följande frågor:
- Vad betyder det svenska medlemskapet i Europeiska Unionen för svensk säkerhets- och försvarspolitik?
- I vad består och vem bedriver svensk säkerhetspolitik idag?
- Vilka former tar sig svensk säkerhetspolitik?
- Vilka beröringspunkter finns med andra politikområden?
– Vad betyder det nordiska samarbetet?
Många av bidragen är författade av forskare vid Försvarshögskolan. Ett av de mer intressanta bidragen kommer från Robert Dalsjö vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och har titeln ”Från neutralitet till solidaritet. Omgestaltningen av Sveriges säkerhetspolitik efter kalla kriget”.
Dalsjö inleder med att kritisera dem som lever i den föreställningsvärld att Sverige är neutralt och hänvisar till att Sverige 1992 uttryckligen upphävde det kalla krigets säkerhetspolitiska linje om ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”, vilket brukar kallas neutralitetspolitik. Hans kategoriska uttalande kan dock ställas mot Per Cramér, som i sin avhandling Neutralitet och europeisk integration (Norstedts Juridik, 1998(, s. 646), understryker att varken Schweiz, Sverige eller Österrike har kommit att överge målet om neutralitet i krigstid, och ”även efter 1989 har dessa stater kommit att driva utrikespolitiska linjer som till stora delar har prägel av traditionell aktiv neutralitetspolitik, men relaterade till ett nytt dynamiskt och otydligt säkerhetspolitiskt landskap”. Cramérs gedigna avhandling finns inte i Dalsjös litteraturförteckning.
Rolf H. Lindholm påpekar vad som hände 1992 i Svensk Juristtidning 1997 s. 576:
”1992 ändrade riksdagen definitionen: ’Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består’. Därmed har man avvikit från neutralitetsrätten. Osäkerhet har också skapats om vilka avsikter Sverige har. Olika tolkningar har framförts. Man har talat om ’kanske-neutralitet’. När Carl Bildt var statsminister sade han att Sverige kunde ’välja neutralitet’, men någon ’automatik’ var det inte längre fråga om.”
Dalsjö beskriver svensk säkerhetspolitik som en balansgång mellan tre huvudalternativ: 1. Undén-Palmelinjen, vilken utmålas som ”egoistisk småstadsrealism”. 2. Europeisk integration inom ramen för EU, inklusive dess säkerhetspolitiska och militära dimensioner (ESDP). 3. Integration med Nato via Partnerkap för Fred (PfF) och i förlängningen genom medlemskap.
Sveriges nya linje 2009 genom den så kallade solidaritetsförklaringen behandlas därefter. Riksdagen konstaterade vid detta tillfälle att Sverige fortfarande är militärt alliansfritt. Dalsjö påstår dock att alliansfriheten ”har i praktiken reducerats till att Sverige inte tar emot eller avger bindande säkerhetsgarantier (prop. 2008/09:140)”.
Den nya linjen, påtalar Dalsjö, har därefter bekräftats flera gånger. Han citerar en departementspromemoria (Ds 2014:20) som förklarar att ”den solidariska säkerhetspolitiken ska vara grunden för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken”. Det kan tilläggas att i regeringens deklaration vid 2015 års utrikespolitiska debatt i riksdagen den 11 februari 2015 uttryckte sig utrikesminister Margot Wallström på följande sätt:
”Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Hot mot freden och vår säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder. Sverige är inte med i någon militär allians. Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller (sic!) angrepp skulle drabba ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vårt land ska därför kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt.”
Dalsjö hävdar att omställningen av Försvarsmakten genom 2009 års försvarsreform har varit överoptimistisk och halvhjärtad, och han antyder att den fortsatta utvecklingen framtvingar steg antingen i riktning mot Undén-Palme-linjen eller framåt mot Nato-medlemskap.
Efter en mer detaljerad genomgång blir Dalsjös slutsats: ”Dagens svenska säkerhetspolitiska linje utgör en slags hybrid eller mellanform mellan de tre huvudalternativen: neutralitetspolitik, EU och Nato […] Det är inte neutralitetspolitik, knappt ens militär alliansfrihet, men med element av dessa, både i politiska restriktioner och i attityder. Bilden av det ’neutrala Sverige’ sitter ännu mycket djupt, både hos utlänningar och hos svenskar, och är ett starkt hinder för djupare integration i Nato, eller för en fördjupning av EU-samarbetet inom hård säkerhet.”
Dalsjö ser som enda realistiska alternativ för Sverige en allians med Finland – som han dömer ut, då länderna inte skulle kunna stå emot ryska kärnvapen – eller ett Nato-medlemskap.
Han avslutar med den existentiella frågan vad som är bäst: risken att i nödens stund stå ensam, eller risken att behöva hjälpa en alliansbroder i nöd, och därmed dras in i ett krig man annars hade kunnat undgå.
Tyvärr tar inte Dalsjö upp de starka argument som finns för en fortsatt alliansfrihet som man kan ta del av i den färska antologin Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap! (Lund: Celanders förlag 2014). Här ger femton bidragsgivare argumentation mot ett sådant medlemskap. Förre statsministern och S-ledaren Ingvar Carlsson bemöter däri påståendet att när spänningen i omvärlden ökar, som den ser ut att göra idag, är det då inte läge att lämna alliansfriheten? Carlsson: ”Då stärks argumenten för svensk alliansfrihet. När spänningen ökar, ska man inte öka den ytterligare.” Till frågan om inte ett Nato-medlemskap ger inflytande svarar Carlsson: ”Påverka kan man nog göra i en politisk union som EU. Men Nato är en militär hierarki. Och om Washington är berett att köra över FN:s säkerhetsråd, är man nog berett att köra över ett litet land också.” Värt att lyfta fram är även förre Moskva-ambassadören Sven Hirdman, som finner hela tio skäl mot svenskt medlemskap i Nato. Den finske utrikesministern Erkki Tuomioja redovisar därtill den nytta vårt grannland har och kommer att ha av svensk alliansfrihet. Tyvärr kom antologin ut från trycket efter det att Dalsjö skrev sin artikel. Den hade säkert påverkat innehållet i artikeln.
Ambassadör Anders Bjurners slutsats i bidraget till Svensk säkerhetspolitik i Europa och världen är mindre vankelmodigt: han finner att Sveriges ”relativt positiva säkerhetspolitiska läge förmodligen inte kommer att allvarligt försämras”, vilket man kan tolka som ett nej till Natomedlemskap.
Boken är i stort en tungläst akademisk produkt och saknar tyvärr en rättvisande beskrivning av den så kallade Undén-Palmelinjen. Att, som Dalsjö gör, kalla den för ”egoistisk småstadsrealism” är dock inte akademiskt hederligt, då ju denna linje bottnade i en önskan om mindre spänningar i Norden.
Anmält arbete: Svensk säkerhetspolitik i Europa och världen, Norstedts Juridik, 2015, (red. Kjell Engelbrekt, Arita Holmberg och Jan Ångström)
Mats Björkenfeldt
Advokat i Stockholm