I en PM från Europagruppen inom utrikesdepartementet som Svenska Dagbladet har kommit över behandlas frågan om miltärt stöd till Frankrikes intervention i Syrien och Irak. Storbritannien och Tyskland ger ett stort stöd, medan flera andra EU-länder ger ett begränsat stöd eller inget stöd alls.
Sveriges bidrag består av förstärkt stöd till den franska insatsen i Mali.
Utrikesminister Margot Wallström har också meddelat att Sverige bereder frågan om att ge materiellt stöd i form av flygbomber för att bekämpa markmål. Bristen på sådana bomber hotar att sätta en gräns för Frankrikes bombningar, och den svenska regeringen skall ha gett ett preliminärt klartecken till att leverera bomber.
Det här är inte första gången som Frankrike står inför brist på bomber mitt under en pågående intervention. Likadant var det under bombkriget mot Libyen 2011, då både Frankrike och Storbritannien efter en tid saknade bomber. USA:s dåvarande försvarsminister Robert Gates skriver i sin bok Duty. Memoirs of a Secretary at War (2014), hur man tvingades förse sina två största och starkaste Nato-allierade med bomber och missiler riktade mot markmål. ”De hade uttömt sina magra reserver”, skriver han föraktfullt.
Sverige bör inte skicka bomber till Frankrike av två huvudskäl:
- Den militära interventionen saknar folkrättsligt stöd. Någon säkerhetsrådsresolution som ger mandat att använda militärt våld i Mellanöstern finns inte.
- Bomberna är till för svenska försvaret att kunna sättas in mot fientlig trupp på vårt territorium, inte för att staga upp Nato-staters ihåliga militära förmåga.
Problemen för Frankrike visar att även Nato-stater, som anses vara Europas starkaste, inte har så mycket att komma med när det blir verkliga konflikter.
Sverige måste lita till sitt eget försvar och till sin alliansfrihet.