I Aftonbladet (14/1) skriver Svenska FN-förbundets ordförande Annelie Börjesson att Sverige behöver skicka fler soldater utomlands:
”Argumenten för att löpande ha fler svenska soldater i utlandstjänst är många: det upprätthåller vår försvarskapacitet, det möjliggör snabb respons på nya frågor om truppbidrag och det gör militäryrket mer attraktivt.”
Det är en märklig hållning. Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) har grundligt avvisat påståendet att deltagande i militära insatser skulle stärka det svenska nationella försvaret. Det förhåller sig tvärtom så att det egna försvaret har kommit på undantag, då Sverige deltagit i militäroperationer utomlands.
Militäryrket måste göras attraktivt för dem som vill värna Sverige, inte – som Börjesson menar – för personer som allmänt vill kriga utanför Sveriges gränser.
Men genom att hon vänder sig mot försvarsminister Peter Hultqvists uttalande att svenska försvaret skall vara till för det egna landets försvar och minska på insatser utomlands öppnar hon för fortsatt deltagande i krig som det i Afghanistan och Libyen: ”omställningen till fokus på nationellt försvar på internationella insatsers bekostnad har drivits för långt.”
Svenska FN-förbundets ledning har aldrig tagit avstånd från Sveriges deltagande i det nu 16 år långa kriget Afghanistan.
Det Nato-ledda bombkriget mot Libyen 2011 (Sverige deltog med JAS-plan) med det folkrättsstridiga dödandet av Kaddafi lovordades av Svenska FN-förbundets ledning som en humanitär intervention, och 2013 pläderade man för en militär intervention i Syrien, trots att inget FN-mandat fanns.
Mot den bakgrunden blir Börjessons tal om ökade militära insatser utomlands snarast ett stöd för dem som vill att Sverige fortsätter att delta i västledda krig. Om Svenska FN-förbundet vill spela en verklig roll för freden i världen, måste man återknyta till den svenska traditionella säkerhetspolitiken att vi endast skall delta i fredsbevarande FN-operationer.